Lyssnar på Kent. Det var år sedan sist. Gillar inte alls deras nya låtar, men det är inte dessa jag lyssnar på ändå så. Deras musik tar mig tillbaka 10- 11 år till gymnasiet då vi bara gled runt i våra Converseskor , rufsiga hår och svartmålade ögon. Gillade gymnasiet skarpt. I April ska vi träffas igen. Alla esteter. Kul att se hur 10 år har påverkat oss... Jag kan fortfarande känna mig som 18. Tycker inte jag förändrats så värst mycket. Jag vet inte. Huvudsaken att jag fortfarande SER UT som 18...

Favoritskivan är nog faktiskt ändå Vapen och ammunition. Dagarna innan studenten gick den varm i lurarna. Dagarna innan studenten då man bara hoppade runt på rosa fluffiga moln och sket blanka fan i va lärarna pratade om. Vi bara njöt. Njöt, helt ovetandes om hur otroligt mycket stress och press det egentligen betyder att gå ut från skolans trygga väggar... ...

Bästa låtarna på skivan var då, och är även nu, "Socker", "Elite" och "Sverige". Det händer något med mig när jag lyssnar. Jag blir liksom 17 år igen och känner för att bara vara väldigt allvarlig men även helt och hållet helflippad. Lite så som jag var då. Lite så som inte riktigt är Maria. Men ändå.


"Och jag sa alltid nej..."