söndag 21/11

Orden försvann på nåt vis här och har inte riktigt hittat tillbaka. Kanske att de aldrig mer gör det. Vem vet? Men just nu känns det som att det bästa vore att inte försöka få till nåt och verkligen inte öppna sig och skriva. Jag är bäst som jag är när jag helt enkelt håller käften stängd. Så jag kanske lägger ut nån fin låttext ibland Men mer behöver ni inte veta ju.

tidigt tidigt tidigt.

Vaknade klockan ett inatt och har inte kunnat sova sen dess. Men jag mår bättre, det gör jag. Dock börjar tröttheten komma ifatt mig nu. Är hes och har ont i halsen. Har inte ätit ordentligt på tre dagar heller. Men, det är verkligen inte synd om mig!

Jag lever i alla fall...

Naaaaw! Så fint!

Mina finfinfinfina burkar! Kaffe i den ena och te i den andre!

Fast nä. Jag åker inte till Bergvik.

Varför utmana ödet...

Söndag 07:35 Grattis pappa!

Grattis underbara, fantastiska och bästa pappa! Jag älskar dig!

Tänk att min minisemester redan är över. Känns som att jag inte riktigt hann det jag skulle.
Vad var det jag skulle?
Nåja, det var skönt i alla fall.


Ska fixa lite här hemma nu på förmiddagen för sen ska vi iväg och fira Eriks pappa som inte fyller år idag. Han fyller på tisdag tror jag...så vi passar väl på att fira honom när de väl är i närheten.
Kanske, kanske kanske att jag tar bilen och drar till Bergvik innan. Skulle verkligen vilja ha nya gardiner här hemma. Men hittar ju inte riktigt det jag söker..
Kanske att jag åker.
Ibland undrar jag om jag inte kan ta det lugnt...Så fort jag har en ledig stund så måste jag hitta på något... Är det min undangömda ADHD som gör sig påmind kanske...
Ptjaa.. Jag trivs ju med att fara omkring så.

Idag tar en liten en sig vatten över huvudet.

Idag är det dop. Och jag kommer se ut som jag kommer direkt ur filminspelning från Madicken eller någon annan Astrid Lindgren-film. Hurra, vad jag älskar min klänning! Hittade den igår, fast jag har kikat på den förr och velat ha den redan då. Men igår slog jag till.


Erik och jag ska åka ner till stan en sväng här på förmiddagen och fixa lite grejer. Sen blir det dop, som sagt.

Nu bara måste jag kladda ner lite känslor och tankar här. Hinner tänka så himla mycket när jag går här hemma och donar och lyssnar på musik. Återgår till Thosten Flinck en aning... Berg frågade hur han slutade missbruka morfin, jo han stängde in sig själv i 13 dygn och avgiftade sig själv. Sen började han missbruka annat och Berg frågade igen hur han kom ur det, han svarade att han gjorde samma som första gången. Sen frågade hon honom varför han ville ta sig ur det och Thorsten svarar " ja, jag ville leva".
Som sagt, han berör mig.
Människor som är medvetna om sig själva och sina egna fel och brister tycker jag om. Nej, jag älskar dem. Någon som kan stå där helt blottad framför mig och säga att
det här är jag, det här är det du får om du väljer att tycka om mig. Jag har inte alltid gjort rätt i mitt liv, men jag är medveten om det och jag jobbar för att vara en bättre människa här och nu, liksom.
Sådana människor är underbara och återigen mänskliga.

med risk att bloggen blir lite twittrig...

Men jag måste bara säga att jag gillar Thorsten Flinck! Kollar på Berg flyttar in och han berör mig på nåt vis. Han är mänsklig, konstig, men mänsklig. Helt klart. Står för den han är och har snus över hela tänderna och flottigt hår. Men det gör inget. Han är liksom ja... mänsklig.

Uppläxning till mig själv.

Barnsliga och otroligt knäppa Maria!
Att äta pepparkakor klockan 08.20 på morgonen är då inte okej. Inte alls!

Yepp.

Idag blir det en tur till stan på förmiddagen. Med buss...Måste verkligen hitta några julklappar. Sen ska jag träna i eftermiddag. Fredagsträningen och jag ska ta ut mig helt och hållet.
Har blåmärken på höftbenen idag efter hopprepsdragkampen igår på boxen. Men sen är jag ju en klen en också.

Först lite kaffe och lite softish musik...

Häxa.

Spinningen igår gick bra. Men fan vad jag stör mig på vissa människor. Gjorde det igår i alla fall...
Igår var det en som trodde att hon var tränare. Men herregud, det finns en tränare och hon sitter längst där framme och ropar hejaheja. Det är helt ok att hon pushar på och ropar "kom igen" Helt lugnt. Men så börjar den där andra damen skrika rätt som det är och liksom stör mitt fokus mer än att peppa. Hon gav sig inte heller. Kände hur min puls ökade och mina ögon svartnade. Ville skrika "Men snälla håll käften och cykla, din lilla lilla äckliga..." men det gjorde jag inte. Jag lät mina aggressioner gå ut över pedalerna på cykeln istället. Bra gjort.
Sen skulle vi köra core-delen och jag började göra lite magövningar. Efter cykelkraschen så har jag haft lite ont i sidan, precis som en liten liten sträckning. Men har inte tyckt att det varit så smärtsamt så jag tränade ju på... Gjorde några magövningar och kände att det gjorde mer och mer ont och tillslut så liksom högg det till ordentligt och jag fick avbryta mina övningar. Och nu sitter jag här och kan inte skratta utan att det gör bajsont.
Men ska köra box ikväll ändå, tänkte jag. Kör tills jag stupar om inte annat.

yeey

Tänk att det är snö. Mysigt.

Åkte till stan idag för att köpa julklappar. Det gick väl sådär kan jag säga. Hittade en klänning, men inte till någon annan än mig själv. Och det var det enda. Sen sjönk blodsockret och jag gick och gav varenda människa jag mötte min arga, kända "lågt-blodsocker-blick" och bestämde mig snabbt för att skita i allt och åka hem och gömma mig. Vilket jag gjorde.

Skar mig i lillfingret men tänker då inte berätta på vad...alldeles för komplicerat.


Ska snart åka och hämta Erik på jobbet och sen direkt till träningen. Spinning/Core idag. Skönt att köra slut på sig lite, sen skulle vi tydligen köpa thaimat idag. Det är inte helt fel. Ska försöka få mannen till att vilja se en skräckis...

orkar inte riktigt skriva en massa nu på kvällskvisten mer än att jag njuter av att ha semester i fem dagar framöver. Är trött och ska göra mig en kopp te och slänga mig på min vanliga plats i sängen, framför teven och bara slappa. Men först ska jag hänga tvätt.

" Hon kan döda dig snabbt, med en blick, med ett skratt.
Hon kan tömma ditt hopp, måla himmelen svart.
Fast det är mitt på dan och sen gömmer hon sig,
som i leken med barn,
men hon är ändå kvinnan för dig.

...

Hon lovar dig mer än hon nånsin kan ge,
hon skär dig försiktigt, du ser hur hon småler
hon tar fram det högsta och lägsta i dig
du sa, jag vet allt det där.
Men hon är ändå kvinnan för dig
...

Hon smeker din hud, med naglarna på
hon säger stanna i natt och sen ber hon dig gå
hon kan inte dömas, om du frågar mig
du får skylla dig själv, du får ro det i land
för hon är ändå kvinnan för dig"


Helen Sjöholm <3 "Kvinnan för dig"

kom änglar kom älvor...

Tände ljus i lördags. Ett perfekt ställe hittade jag. Ingen minneslund, utan mitt vid havet på berget på en sten. På en minneslund så kan det vara svårt att urskilja vilket ljus som är ditt, men den här gången fanns det bara ett ljus, och det var bara för dig. Det syntes lång väg. Havet tyckte du om. Inte att bada i det, men doften och kluckandet av vågorna. Det minns jag allt.
Blev ännu mer vemodig denna gången än jag blivit på länge. Det berörde mig mer på nåt vis. Ett ensamt ljus vid havet som lyste för att du ska veta att jag tänker på dig. Om du nu kan veta. Jag tror ju tyvärr inte det hur mycket jag än vill tro det. Det kanske var det också som gjorde det så ännu mera ledsamt i lördags. Att jag riktigt blev medveten om min tro eller snarare "icketro". Jag tänder ljuset och tänker på dig, men det spelar liksom ingen roll för du ser inte, känner inte och vet inte om det. Även om ljuset stod i det mörkaste mörker och lyste upp så såg du det inte ändå. Tror jag inte i alla fall. Och nu skriver jag till dig också...precis som du skulle kunna läsa det.
Det som värker mest är fortfarande det att jag inte minns hur du kändes. Saknaden har liksom blivit något annat som är svårt att ta på. Jag vet inte vad jag saknar längre. Men nåt stort är det, och det är nåt som känns. Det är nåt som fanns här men som inte funnits här på 11 år nu.
11 år.
Förlåt att jag har glömt. Vad det nu är jag har glömt.
Men jag lovar att jag gör allt för att minnas, för att fortsätta minnas. Kanske är det kroppens sätt att laga det som gått sönder. Jag ska inte minnas allt för då skulle jag aldrig kunnat gått vidare. Men ibland vill jag gå tillbaka ända dit. Till och med gå tillbaka till sjukhusperioden, se dig, känna dig, känna din lukt...Känna din moderlighet. DIN moderlighet, liksom.
Det är ju dels den jag har glömt.

Men som sagt...nu skriver jag till dig återigen även fast jag tror mig veta att du inte läser, känner eller nånting just nu. Eller aldrig.

Jag tände ett ljus vid havet, antagligen för min egen skull, men inom mig med en gnutta hopp om att du nånstans ,nån gång, på nåt sätt får reda på det och känner mig inom dig. Vare sig du är en blomma, eller luften jag andas in...eller nånting annat som jag inte riktigt tror på...

Måndag och snart är jag ledig igen :)

Har haft det trevligt på kusten hos svärföräldrarna. Har mest vilat, faktiskt
Så nu är det måndag och imorgon är det tisdag och sedan har jag semester. Det känns mycket bra. Ska få en hel del julklappar inköpta och klara så att jag slipper stressa ihjäl mig i december.

Men åh! Skulle boka in mig på träningspass både för idag och imorgon, men det är bara reservplatser kvar. helst så skulle jag vilja köra spinning idag men den börjar inte förens 18.30 och då har ju kören redan börjat... Känns lite onödigt att komma klockan åtta och vara med i en timme...
Men på onsdag ska jag allt köra spinning. Ska boka idag så jag verkligen får en plats.

Slutar två idag så jag går nog ut och går en rask promenad efter jobbet.

Återgår till sopporna till lunch också.

"Fly me up
To where you are
Beyond the distant star
I wish upon tonight
To see you smile
If only for awhile
To know you’re there
A breath away’s not far
To where you are

I know you’re there
A breath away’s not far
To where you are"


I helgen kommer jag gå till en ny minneslund igen då jag varken kan gå till den i Örebro eller den här i Karlstad. Jag hoppas att du känner att det betyder lika mycket ändå. Jag menar, ett ljus är vackert vart det än tänds och minnen är vackra vart de än tänks. Tårarna är lika mycket värda där som här och saknaden är lika stor varsomhelst jag än må vara...

Jag har flygit.

Ibland har man tur. Igår hade jag riktigt tur. Tar det från början....
Hade sovmorgon, var överlycklig för att kunna sitta och ta det lugnt ända fram till klockan nio. Men var lite halvdeppig redan från början dels pga vädret och dels av andra tankar som jag egentligen inte vet. Sa inte hej då till Erik för att jag var på konstigt humör och fick direkt efteråt dåligt samvete och hela fadderittan. Gjorde mig i ordning, lyssnade på lite musik, drog på mig regnkläderna som är fyrtioelva storlekar för stora, stoppade väskan i en påse så att den inte skulle bli blöt och gick ut till cykeln. När jag hade låst upp cykeln kom jag på att jag säkert inte drog ur sladden till perkulatorn.. Sprang upp igen. Klockan var lite för mycket redan nu. Sprang ner till cykeln (Eriks cykel förövrigt och den är inte lätt att cykla på) och börjar trampa iväg. Rättar till regnjackan så att ärmen går över handen för jag hatar att bli blöt om händerna och.. PANG!!!
Jag åker in i en järnbom/grind och flyger över den och landar raklång några meter framför den. Ont som bara den har jag och tar upp telefonen och ringer Erik. Där står jag i regnet och gråter. Chockad är jag och Erik försöker lugna mig. Jag går hem och kollar läget hur allt ser ut. Inget skrapsår och jag slog inte i huvudet. Men däremot värker benet otroligt mycket.
Haltade sedan iväg till jobbet i regnovädret och kände mig som världen ensammaste och mest ledsna människa.
Ringde vårdcentralen och fick en tid för att kolla benet. Det är muskeln som fått sig en rejäl smäll och jag kommer ha ont i några veckor. Får käka ipren och gå lagom mycket. Det kunde gått riktigt jäkla illa men jag hade oerhörd tur!!!
Idag är jag öm överallt ryggen, nacken, benen och armarna. Sover gärna på magen om nätterna men har inte kunnat ligga så att det tryckt på låret.
Jag får sova i helgen.

Men som sagt...jag hade verkligen tur.

Duktiga Maria!

Ja jädrar. Kan inte säga annat än att jag är stolt över min insats idag. Jobba fram till 18, hem och packa träningskläder samt börja fundera på om det inte är värt en varning på träningen bara man får lägga sig i soffan, ta nåt att äta och sedan bara få slumra in. Men nej. jag trotsade regn och olidlig trötthet och satte mig på cykeln och trampade iväg mot träningen. Men jäklar vad lockad jag var att vända om igen när jag kände det kalla regnet, lukten av blöta löv och mörkret. Men det gjorde jag inte! Jag tränade! svetten rann och jag är mycket nöjd med beslutet att trotsa alla negativa känslor. Köpte mig en grekisk sallad från Pressbyrån som jag nu har smaskat i mig.
Nu ligger jag i sängen. Nyduschad, nyäten och mycket slö. Skulle kunna somna. Har sovmorgon ända tills klockan 09.30 imorgon och jag ska njuta njuta njuta av min långa härliga morgon.

Imorgon kväll kommer Anna hit. <3

Igår hade jag en skitdag. Jag var stundom en riktig häxa och stundom världens gladaste ängel. Inte på jobbet, utan hemma. Ångrar mig såklart idag. Men ibland fokuserar jag alldeles för mycket på det som inte känns bra och gör problemen mycket mycket större än vad de egentligen är. Jag har inte läst klart Kay Pollaks "att välja glädje" förövrigt, kanske kan jag skylla på det... Eller så har jag helt enkelt inte tagit åt mig det. Fast som han skriver, det är en process som måste få ta tid. Jag kommer liksom in i ett hjul där det bara cirkulerar runt dåliga tankar och då är det fanimej inte helt enkelt att tänka på det braiga. Fast å andra sidan, hur hamnar jag i hjulet från början? En liten yttepyttetöntgrej som utlöser det hela och så snurrar jag runt däri. runt runt runt. Och det går alldeles för fort för att hinna slänga sig ur i farten.
När jag tänker på det idag så känns det som en riktigt bagatell.

Människan måste nog lära sig att fokusera på det den har och inte det den saknar. Fokusera på det som gör mig glad och inte så mycket på det som gör mig ledsen och bedrövad.

Nåja.

Idag är det en sån där lång och dryg dag på jobbet. Jobbar till 18 och så träning 19.15.
Ska bli skönt att träna. Kommer säkert vara jättetrött innan, men det är så himla skönt efteråt :)
Att komma hem och duscha och göra sig kvällsfärdig, invänta maken som är på kör och bara vara tacksam för livet...

Ja, jädrar vad flummigt...
men sant om man betänker det...

Har faktiskt tagit ut tre semesterdagar till nästa vecka. Ons, tors, fre. Då ska jag åka och handla julklappar och sånt. Kanske tar en tur till Örebro. Vi får se.

Måndag 1/11 kl. 06:23

Godmorgon.
Idag känner jag julstämning. Aningens tidigt kanske, men den liksom infann sig idag.
Kan bero på att jag har min julröda tröja som jag köpte igår och att vi idag ska sjunga julsånger i kören.
Julen är underbar.
Denna julen kommer dock vara rätt så jobbig då jag inte ska fira hemma med pappa och familjen.
Första julen som jag ska fira tillsammans med Eriks familj.
Nya traditioner att ta sig an.
Jag vet att det inte tittas på Karl-Bertil Jonssons jul, t.ex. Detta gör lite ont.
Jag vet att det även äts lutfisk på julaftonsdagen och julbord senare efter klappöppnandet.
Lutfisk...
Jag vet att min pappa och min familj inte kommer vara där och att jag inte kommer kunna krama dem God jul på morgonen.
Det är det värsta.

Kalle Anka ser dom tydligen på i alla fall. Det är bra det!

Kommer säkert bli en mysig jul.
Annorlunda, men mysig.


Just det... jag ska jobba idag...