Två dagar över tiden tog han mod och kraft till sig och snabbade sig ut till oss. Snabb var han då det endast tog två timmar från det vattnet gick till att han var ute. Och stor var han, vår lilla stora prins, 4915 g och 55 cm lång- inte undra på att jag kände mig sprickfärdig den sista veckan. Men nu är han ute och är två veckor gammal redan. Bitarna för att få ett tvåbarnsfamiljeliv att fungera börjar falla på rätt plats, i all babyblues som härjar inuti mig så börjar dagarna få mer och mer ljus och stunderna av när jag känner glädje börjar bli fler. Men att jag alltid ska drabbas så hårt?
Ella tycker nog om sin bror men har visat mig att jag inte duger och att jag svikit henne. Sunt, säger alla. Jobbigt, säger jag... Men hon har börjat släppa in mig igen och troligtvis börjat acceptera att det är såhär det är nu.
Hur som helst. Han är fin, vår lillebror. Han sover mest och är väldigt nöjd med livet.
Och för att avsluta detta inlägg lite partiskt så vill jag bara skriva att....
Jag har de finaste ungarna i världen.
