6 arbetsdagar kvar!!!

Underbart! Jag väljer att inte räkna med idag och då blir det vips bara 5 arbetsdagar kvar. Jättekonstigt att jag från och med nästa fredag ska vara hemma i mer än ett år och ta hand om den lilla gullungen som än så länge ligger i magen på mig. <3 Oändlig kärlek och oändlig lycka!!!

Igår rensade vi i "rosa rummet"- ett rum vi inte gjort om någonting i. Det är knallrosa väggar. Verkligen inte vackert. Men, det ska bli gästrum och gästerna får helt enkelt nöja sig med rosa väggar ett tag till.

Nä, men om man skulle göra sig iordning och åla till jobbet näst sista fredagen på väldigt länge... ...

Ikväll ska jag till söta M och käka middag med några girls. Ska bli supermysigt!

Nedräkningen har börjat på riktigt nu! 10 arbetsdagar kvar till ledighet i mer än ett år! Helt otroligt. Ska bli så skönt för nu är jag trött och långsam! Kan knappt hjälpa barnen klä sig på jobbet längre då magen tar emot och bebis trycks upp i halsen och vinkar hej.

Idag ska jag till kören en sväng och visa att jag lever samt få insupa lite skönsång, men framförallt få träffa mina vänner.

Det blir en plupp!

Förstår inte denna hysteri med att ständigt försöka veta vad det är för kön på bebisen som ligger i magen. Alla komentarer om att man har en "flickmage", eller "pojkmage" gör mig galen. Låt den lilla varelsen än så länge vara en bebis som man inte vet könet på, för ärligt talat, mig kvittar det vad det blir! Kommer det ut en flicka så blir jag exakt lika glad som om det skulle komma ut en pojke. Oss kvittar det helt och hållet. Jag , vi, vill ha en frisk och kry liten bebis. Sen vad det är för sort är bara en spännande detalj. Men inget är bättre än det andra. Inte för oss.

Hur kan själva könet på bebisen avgöra vilken form min mage intar? Eller hur bred min röv blir?
Jag vet att jag är bred om rumpan, bredare om magen och betydligt mycket större än jag varit. Men jag vet också varför, och det är för att jag väntar världens finaste bebis. Världens bästa plupp.

Vecka 32+3 och tusentals frågor.

Magen har intagit en riktigt bollform. Den är hård och stor. Igår trodde jag att jag skulle spricka. Men, nej, den höll sig. :) Var på förlossningsinfo i tisdags på sjukhuset. Det borde gjort mig lugnare, men ärligt så blev jag mer uppstressad och lite rädd. Jag vill inte vara rädd för att föda. Jag vill vara lugn och ta det som det kommer. Det vet jag ju att jag måste göra i vilket fall som helst då detta veckligen inte går att ha kontroll på.Eller jo, till viss del, men långt ifrån allt kan jag kontrollera. Det är en prövning för mig. Ta dagen, eller säkerligen natten, som den kommer. Ont gör det, det vet jag väl. Men när börjar det göra ont? Vart på ontskalan ligger första värkarna och hur tålig är jag för dem? Går vattnet först? eller börjar det med molande värk direkt? Om vattnet går först, vart någonstans kommer jag befinna mig just i den stunden? Och exakt HUR nervös kommer jag bli? Hur kommer det kännas? kommer det forsa ur mig som Niagarafallen, eller kommer det sippra lite lätt? Hua!
Samtidigt som oron finns där så finns även nån konstig spännd, intresserad och förväntansfull känsla, och det är väl en himla tur! :) Jag vill ju ha ut den där lillpluppen. Och helst genom att föda vanligt.

Jag kan ta smärtan, såklart. Som jag skrivit tidigare så tar jag allt, bara bebis föds frisk och kry. <3