Ibland känns det som att jag tjatar. Ältar.
Men ibland vill jag gräva ner mig igen. Gå tillbaka till _då_ och leva om det igen och igen.
Varför vill man det? Varför vill man känna smärtan på nytt?
Ibland vill jag tillbaka till sjukhuset. Tillbaka till rummet där det hände.
Känna lukten. Lukterna.
Ligga på samma kudde, under samma täcke.
Det är bra att kroppen glömmer. Går vidare.
Men ibland vill jag ändå tillbaka.
Kunde jag agerat på något annat sätt? Istället för att vara en trumpen tonåring så skulle jag kunna suttit bredvid sängen nu istället och hållit handen och pratat vuxet och sansat.
Kanske.
Allt gick så fort och som sångtexten går : "Trodde nog aldrig att du kunde dö..."
Nej...Jag trodde inte det.
Och jag tror fortfarande inte på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar