Morgon stund...

Klockan är 05:45 och vi, jag och Ella, gick ner och satte oss i soffan istället för att ligga och amma i sängen. Hon behövde sina droppar också, och mamman kunde inte somna om... Så nu sitter jag här med en kopp kaffe, småkollar på "Panter tanter" samt lyssnar till min sovande dotters andetag. Borde passa på att sova jag också. Det brukar gå i åtminstone en halvtimma såhär på morgonen. Idag händer nog inte mycket alls i det Hermanssonska hemmet. Hoppas innerligt att bebismagen lugnat sig och att Ellaskruttan får en skön dag.

Det där med 6timmarssömnen är ett minne blott och här har vi nu börjat med att vakna sisådär varannan timme med magknip och mammalängtan. :) Tycker så synd om henne när hon blir helt stel i kroppen av knipen. Men hon somnar gott hos mig när hon får lite mat. Ibland ligger hon ner i sängen brevid mig och snuttar och då somnar vi gott båda två. Vi, jag och Ella, gick ut på en morgonpromenad här nu på morgonen. Skönt och friskt. Hon somnade gott men vaknade då vi kom in och jag råkade dänga parasollet i golvet... Men det gick att söva om! :) Har inte skrivit in förlossningshistorien än, så här kommer den. (och ja, fråga mig inte varför blogger inte gör små styckbrytningar, utan allt går i en hel text. SÅ irriterande. Men håll till godo ändå! Min förlossning Började söndagen den 27e Maj, dvs bfdagen, med att stiga upp runt halv åtta och äta frukost. Sen begav jag mig ut, full av energi, i trädgården och började plocka upp maskrosor. Lät Erik sova till elva då jag visste att han var trött. Han vaknade och vi bestämde oss för att åka till Ikea för att handla och käka lunch. När vi kom hem så satte vi igång med trädgårdsfix igen. Erik klippte gräs och jag fyllde igen hål efter maskrosupplockning samt låg på alla fyra och rensade ogräs i buskarna.( Helt ovetandes om att jag borde tagit det lite lugnt) Trots jättemycket energi så kände jag att jag inte riktigt kunde fullfölja något jag påbörjat, utan vandrade från det ena till det andra och kände mig rätt rastlös i kroppen. Runt tretiden sa jag till E att jag började känna nåt i magen, typ en ilande känsla nere i tjejmagen, samt att jag var trött i ryggslutet. Men troligtvis för att vi varit igång hela dagen. Jag la mig och vilade i en och en halv timme och vaknade med samma känsla om än liiiiiite starkare. Lagade middag och Erik började klocka så smått för att se om det kom med någorlunda jämna intervall. Och jodå, var fjärde till femte minut kände jag ju ”nåt” som höll i sig dryga minuten. Spännande. Vi såg på mästarnas mästare och runt 22snåret kände jag ändå att jag ville ringa in till förlossningen och höra vad de trodde att det kunde vara. Hon sa att det lät som att nåt kanske var på gång och sa att jag skulle ta det lite lugnt, äta nåt och givetvis komma in ifall jag ville veta om det hänt nåt. Vi ville åka in så vi gjorde oss iordning och runt 23 nångång var vi där och bm satte ctg och kollade hur öppen jag var. (2 cm) så det var ju på gång, sa hon! Hon gjorde nog även en hinnsvepning och sa att ”nu var jag lite elak mot dig men vi vill ju att det kommer igång”  Japp! Det gjorde förövrigt rätt ont det hon gjorde. Vad-det-nu-var. Men det hon gjorde satte fart på det iaf. Jag fick två citodon och vi åkte hem och jag satte mig i duschen, E lade sig i soffan för att vila lite. Nu hade det börjat kännas med ont än förut, men verkligen uthärdligt. Tog en drickyoghurt och sa till E att vi kunde gå upp och lägga oss så jag kunde försöka sova lite iaf. När jag precis lagt mig och börjat försvinna så känner jag en mycket starkare smärta än förut samt ett ”poff” inne i magen. Jag låg stilla och sa till E att jag nog trodde att vattnet gick. Han for upp och hämtade en handduk som jag lindade in mig med och jodå, när jag ställde mig upp så kom det vatten. Jag satte mig i badkaret och ringde bm igen  Hon sa att vi skulle ta det lugnt och komma in när vi helst ville. Och vi ville det på en gång  Åkte in, med ganska starka värkar och fick förlossningsrum nr 3! Fick en spruta med morfin och bytte om. Vi var inne på förlossningen runt 02.00. Kände inte att morfinet hjälpte och bad om nåt mer. Hon gav mig lustgasen som jag använde friskt. Sen är det mest ett töcken. Men E och jag kämpade oss igenom värk efter värk och runt femsnåret kom bm in och sa att hon skulle känna efter hur öppen jag var nu för att ge mig en liten morot. Och då var jag nästan helt öppen, bara en liten liten kant kvar och hon såg helt chockad ut. Berömde mig och lämnade mig och Erik för att jobba vidare. Nu gjorde det ONT! Men somnade mellan värkarna ändå. Runt halv sju , sju kom bm in med den nya klanen av barnmorskor som skulle ta över förmiddagen. Hon sa hejdå och sa att hon skulle kolla direkt då hon börjat jobba igen vad det var för liten bebis som kommit ut.  De nya barnmorskorna var superbra också och en ”student” som satt hos mig hela tiden, vilket kändes jättebra. De kände efter vid nio om jag var helt öppen och det var jag. Så de sa att jag kanske skulle prova på att krysta lite när värkarna kom. Testade alla möjliga ställningar, stod på knä i sängen, satt på pall (förjävligt!) Det gjorde förbannat ont nu. Svettades som en liten gris och E baddade min panna. När vi kämpat på i nån timme utan att det hänt nåt så kom läkaren in och tog ett blodprov på Ella för att se hur stressad hon var. Det var lugnt så vi fortsatte ett tag till. Men tillslut tog han ett till som visade att stressnivån gått upp på henne och hon var tvungen att komma ut nu. Sugklocka! Det jag helst velat undvika också. Men just då kändes det helt naturligt. Hon var ju tvungen att komma ut och jag klarade inte det själv. En barnmorska hängde på min mage, två stycken tryckte upp mina ben mot magen, doktorn stod och drog i sugklockan och en sköterska lyssnade på Ellas hjärtljud. Barnläkaren stod bredvid ifall de hade behövt springa iväg med henne när hon kommit ut. Detta var det jobbigaste under hela alltihopa. Ingen lustgas och när smärtan väl kom så ville jag bara springa därifrån. Jag kände mig fasthållen ,vilket jag också var, men enligt barnmorskan så var jag superlugn då. Vet inte hur länge vi höll på med sugklockan men det lär gått fort ändå, för 11.05 kom en grå, liten bebis ut i ett stycke. Hon hade legat med ansiktet uppåt och hela omkretsen av huvudet kom ut samtidigt. Därför gick det inte att krysta ut henne själv. En liten Ella lades upp på mitt bröst och jag och E kunde inte slita blicken ifrån henne. <3 Och nu ligger hon här brevid! <3 världens finaste prinsessa.

Sömn!

Inatt har mamman fått sovit 6 timmar. Helt otroligt jätteskönt! Inte 6 timmar i ett svep, men det känns att det var några fler timmar än vanligt. Ellaskruttan måste vara trött för nu sover hon gott i vagnen här brevid. Hon har lite problem med magen, så vi har börjat med minifom och semper magdroppar och så hoppas vi på att fisarna och raparna kommer igång. Idag kanske det blir en tur till Ikea. Vi får se :)

En kopp kaffe och sovande flickbebis.

Hon är expert på att inte sova mellan timmarna 00 och 03 på natten. Men nu har jag fått henne att sova gott i sin vagn och jag har kunnat fixa mig en kopp kaffe och smörgås. Hon är det vackraste i världen. Kan inte sluta titta på henne. Det konstiga är att jag tycker det är skönt när hon äntligen somnar så man får ha lite frukosttid, men när hon väl somnar så kan jag inte slita blicken från henne ändå. Och så börjar jag sakna. Även fast hon ligger här brevid :) Nyhetsmorgon och en kopp kaffe är det som stundar kommande timme. Kanske att jag slumrar till lite. Måste passa på nu när Ellagodingen sover.

Nu är hon här !

Vår plupp visade sig vara en liten flicka på 3335 g, hela 50 cm lång och med ganska mycket fjun på huvudet. Hon heter Ella Rut och började sin resa ut redan på bf-dagen, dvs den 27e Maj, men kikade först ut den 28e klockan 11.05. Hon blev tagen med sugklocka och hade ett blåmärke på huvudet i några dagar. Jag är förvånad över mig själv och kan lugnt göra om detta igen och igen. Kanske helst slipper sugklocka då det var riktigt kämpigt. Hon låg med ansiktet uppåt och jag hade dåliga krystvärkar. Men vilket otroligt stöd man har av barnmorskorna och även läkaren som , ja faktiskt, DROG ut henne. Nu är hon redan 2 veckor gammal vår lilla skrutta. Jag kan inte vara mer stolt. Vill visa henne för hela världen! Hon är det sötaste vackraste lilla frö som finns. Kärleken är obeskrivbar. Hon håller mig vaken om nätterna och passar på att sova då det verkligen inte är läge för mig att vila, men vad gör det? Hon är bäst på alla sätt. Använde mig av lustgas och TENS-apparat. Ingen epidural, vilket gör att jag känner mig ännu mer stark. Jag klarade det! Vi klarade det! Vi gick ner och la oss i soffan i morse runt 05.00. Hon var hungrig,kissig och lite mammasjuk. Så vi bytte blöjan och lade oss sedan i soffan så hon fick äta. Sen somnade vi. Nu ligger hon i vagnen och jag har fått ätit min frukost i lugn och ro och känner att jag börjar återhämta mig för en ny dag. Vi gör inte så värst mycket om dagarna än, men det är fullt tillräckligt att försöka uppfylla alla Ellas behov och lära oss hennes signaler. Det är omtumlande att försöka förstå att man numera är förälder, men det är bästa jag varit med om i hela mitt liv!