Tisdag. Kvällning. Skymning.

Sådärja! Då var jag åter på banan och gör det jag gör allra bäst. Eller åtminstone bättre än att hålla låda inför en videokamera.
Det var jättetrevligt att träffa Amanda igår och jag och Mirjam är ditbjudna imorgon på pajkväll. Hurra vad trevligt!
Slutade 16 idag och åkte buss både till och från jobbet. Jag kommer aldrig vänja mig. Helt sant.
Men med lite bra musik i öronen så är det uthärdligt i alla fall.

Erik är på kör. Jag har plockat och tvättat här hemma och ska nu tända lite ljus, göra en kopp te och se på en film.


Vart jag än tittar när jag är ute så ser jag bara en massa putande magar. Ska hela Karlstad föda om några månader? Gör folk inte annat än ... ja, magar?
Magarna är jättefina såklart, men framför allt jättemånga.

testingtesting...

Fredag!!!

Hurra hurra hurra! Fredag!

Idag slutar jag inte förens 17.30 men det spelar ingen roll för idag är det fredag. Vi ska springa ikväll, jag och E. Äta sallad, för att det är nyttigt. Titta på teve och tända ljus.

Dagens kläder är: gråa slitna jeans, blå trekvartsärmstopp samt sjal.

Dagen doft: Bruno Banani.

Onsdag 24/8 2011

Åkte buss för andra gången till jobbet idag. Jag överlevde. Ärligt talat så är det ingen större fara att åka till jobbet med buss. Däremot att åka hem från jobbet med buss är en större fara. Tror jag. I förrgår när jag åkte hem med buss så trodde jag att jag skulle dö. Helt säkert. Först och främst...Eftersom jag längtar efter hösten hade jag på mig lite för varma kläder för att ta emot 22 gradig värme ute på gården på jobbet. Jag och några barn satt och tryckte bakom en buske i sandlådan och byggde slott/ bakade kakor. Det finns inga fler skuggiga platser på vår gård.

sen började även en rejäl huvudvärk smyga sig på. Och till råga på det skulle jag åka bussen hem. Äh. Jag trodde helt enkelt att jag icke skulle överkeva upp till Frödingshöjd.

Men det gjorde jag ju...om än, men nöd och näppe!

Trots denna traumatiska upplevelse i förrgår så knallade jag i sakta mak iväg till busstationen även i morse. Den här gången med Alison Krauss i lurarna och även då en stickad tröja!

Jag tycker inte om att åka buss, har aldrig tyckt om att åka buss och kommer aldrig nånsin i mitt liv njuta av en busstur!

//

Slutade tidigt idag och blev faktiskt hämtad av kära maken. Vänligt vänligt vänligt!!! Jag slapp alltså åka bussen hem. Nu sitter jag här med min nya fina bärbara burk och slappnar av efter storstädningen av hemmet. Jag har lågt blodsocker, är trött som aset och känner verkligen inte för att låta bli att käka godis...

Det var dagens uppmuntrande och glada inlägg! hurra!

Bekännelse.

Kärlek är när den andre ligger i sängen och sover och jag själv sitter vaken och har ont i hjärtat för att jag längtar så efter honom. Längtar tills han vaknar. Tills jag kan gå in i sovrummet, smeka hans kind och se hans dimmiga nyvakna blick. Höra hans mumlande ord som inte riktigt går att urskilja. Se hur han stapplar upp ur sängen, ta på sig morgonrocken. Sätta på teven i köket, tina en smörgås och le sådär mysigt mot mig som han, bara han, kan.

Ibland får jag sån längtan att jag bara vill gå in på en gång och väcka honom för att få berätta hur mycket jag saknat honom och hur mycket jag älskar honom. Men att väcka honom en hel timme innan han borde vakna är inte snällt. Så jag får lugnt och fint vänta. Skriva ett blogginlägg för att lugna mig.

Den här hösten, och hela livet framför oss, ska jag ge honom allt jag inte gjorde förra hösten.

Skoja bara...

Tydligen inte allergi utan helt enkelt ögon torra som fnöske...
Nu har jag droppar för eländet och , tack gode gud, det hjälper!

Dagens...

Tisdag idag. Planeringsdag med jobbet från 08.30- 17nånting.

Dagens outfit består av en rosarandig längre topp från Gina Tricot, ett "fjortishalsband"med en rosa döskalle på, svarta leggings och eventuellt en grå kofta. Håret är rött<3 och flätat.
Dagen doft är: Ralph Lauren.

Feeling...

Jag tror inte att det är superdupermånga som vaknar om morgnarna i mitten av augusti och kollar julkalendrar på Youtube. Eller jag vet förstås inte, men det känns som att antalet är ganska få. En gör det i alla fall. Jag. Sunes jul. Alla tiders julkalender som bara fyller mig med stämning. Jag längtar faktiskt efter hösten och vintern. Kan inte hjälpa det. Tycker om att titta på termometern och se att det inte står 22 grader utan endast 13 på morgonen. Tycker om att jag kan tända ett värmeljus och se det brinna utan att behöva anstränga mig. Men julmusik lyssnar jag inte på än. Det lovar jag att jag ska vänta med. I alla fall till i oktober...

Böcklingpastej. Trodde aldrig att jag skulle gilla det. Men jäklar va det passar fint på knäckebröd.


Nu är jag rödtott. Superbra. Som sagt, det blir bäst om man gör det själv. Och billigare!

Lördag eftermiddag

Hohoho! Det blev en tur på stan och jag hittade inga typiska höstkläder, men däremot andra kläder :D Lika kul det. Köpte även hårfärg (typ roströd, precis så som jag ville ha när jag gick till frisören, men det var tydligen way to svårt för lilla sommarjobbaren. Så jag får helt enkelt fixa det själv!) Observera att jag FÄRGADE mitt hår hos frissan för ca 3 veckor sedan och nu är det dassigt och urtvättat. Hon lär ju satt i toning istället för färg. Jäkla hycklare. 14oo kostade besöket också. Den här hårfärgen kostade mig 69 riksdaler. Och det kommer bli bra, dessutom.


Tadaaa!

Har en sjukling här hemma som ligger nedbäddad i soffan. Ska bjuda honom på god lördagsmiddag sedan som kommer bestå av köttfärsbiff, ugnsrostade rotfrukter, svamp, paprika och vitlök, beasås och ett glas cola. :D
Och godis också, men det har han redan tjuvstartat med...

Inredningsuppvisning :D

Slutade ju tidigt här i torsdags och hade bilen till jobbet. Så jag bestämde mig för att åka till IKEA och shoppa lite :) Vill ha lite höstigare i lägenheten nu så jag inhandlade nya kuddar till soffan samt nya kuddfodral, ljuslyktor och blommor. Samt en hög vit vas med svarta långa pinnar i. (vad det nu är..)
Såhär blev det:








Idag ska jag åka till stan och kika på höstkollektionen en sväng. ÄLSKAR höstkläder!!!

Nånting som känns...

Tog en promenad. En rask och ganska lång. 5 km närmare bestämt. Under den tiden hinner tankarna snurra runt en hel del. Lyssnade även (som vanligt) på musik. Musik som berör. Och det är det enda lilla som behövs för att Maria ska gräva ner sig och försjunka djupt in i grubbleriernas oändliga värld. Där går jag. I rask takt, såklart, och lyssnar på texterna, musiken, känner dofterna av sensommar och tittar upp mot himlen och känner mig fruktansvärt liten. Känner mig stundom förnöjd och stundom aningen melankolisk. Upp och ner, precis som en berg-och dalbana. Såg två döda små näbbmöss, en lite större och en liten liten liten. Bebis och dennes mamma, tänkte jag. Blev tårögd, men traskade på, framåt, såklart. Med gråten i halsen, svetten i pannan och den otroligt känslomässiga musiken i öronen. Ännu mer tankar, och ännu mer melankolisk. Gatan vi bodde på i Örebro dök upp i huvuden, huset, parkeringsplatsen, Rododendronbusken utanför köksfönstret. Att försöka ta sig in genom dörren är lönlöst. Att se insidan är svårt. Anstränger jag mig tillräckligt hårt kan jag sträcka mig till att se hallen. Sen kommer det en obehaglig, tung och jättestor sten och lägger sig över bröstet på mig. Men tro mig, jag vill in dit. Jag vill se. Jag vill känna. Jag vill känna dofterna, som antagligen inte finns kvar då nya familjer bott inom de väggarna. Men jag vill. Vill känna! Vi åkte förbi huset sist vi var i Örebro. Jag ville ringa hos de som bodde där nu och be om att få komma in och minnas. Men visst...det skulle inte spelat någon roll, det är bara väggarna kvar. Innehållet finns inte kvar. Jag kan stå hur länge som helst i köket, vardagsrummet, badrummet, på övervåningen utan att få tillbaka något. Men jag kanske skulle minnas? Jag kanske skulle känna nåt. Jag kanske skulle kunna bryta ihop och sen vara färdig? Resa mig och gå ut genom dörren och vara färdig med Lundbygatan. För det är jag inte. Vi flyttade och lämnade det som varit som ett otäckt, sorgligt avslut på ett dåvarande liv och vi startade ett nytt. Vi fyllde nya rum med nya möbler, känslor och liv. Snabbt, men det var så vi ville. Få det ur världen, få må bra.
Men Lundbygatan kommer alltid vara ett stort frågetecken i min själ. Ett outforskat skal av känslor som aldrig kommer komma fram. Det ligger för djupt rotat där inne någonstans.

Klockan är inte mycket...

Väldigt tidigt. Men det är liksom sådant man får räkna med om man promt ska cykla 1,3 mil till jobbet. Ibland blir jag lite trött på mig själv att jag ska va så envis. Men, det är ganska skönt.
Sen ska vi ut och springa, E och jag. Så mycket träning blir det idag.
Det behövs för både själ och kropp känner jag.
Är lite för mosig i huvudet för att komma på nåt mer att skriva...

Cause you take me to the places                     That alone I'd never find

Fat bottomed girls...

Ibland blir jag så trött på mina hjärnspöken som ger mig så mycket negativa tankar om mig själv. Vill dra ut dem, kasta ner dem på golvet, spotta, sparka och riktigt trampa dem till spökmos. Eller tänk så enkelt det skulle vara om jag helt enkelt bara kunde ignorera asen.

... you make the rockin' world go round.

Konsten att le.

Dra på smilbanden, se glad ut, flina...
Kan man inte vara glad utan att le? Jag tänker på Wednesday i familjen Addams. När hon är på kollo och ska le så skrämmer hon livet ur alla flickor där bara för att hon inte riktigt kan. Nåt stelare, mer fejkat leende får man leta efter. Men vem har sagt att hon inte är glad för det? Glad på sitt sätt.
Det krävs fler muskler åt att se sur ut än att le, har jag hört. Men det spelar ingen roll. För att le, det ÄR en konst. Jag har inte lärt mig konsten och det är jag medveten om. Igår log jag, tyckte jag. Men då såg jag skeptiskt ut, fick jag höra. Sen när man tänker på att man ska le så blir det ännu mer stelt och tillgjort. Men det betyder väl inte att jag inte är nöjd?

Att skratta, gapflabba så man ligger dubbelvikt och nästa kissar i trosan är inte heller ett fenomen som händer särskilt ofta. Men det hände inte för Wednesday heller, och säkerligen inte heller Lilla My. Jag är glad, men sen tror jag att vissa människor har svårare än andra att nå fram till vissa känslor. En del kan inte gråta, men skrattar och ler sig igenom livet, andra har lättare till gråt och ilska, men lite svårare till det där äkta leendet och klingande skrattet.

Att inse att vi är olika, är viktigt för att kunna inse att ett leende inte är hela världen. Men visst är det fint, det tycker jag också. Men man kan väl le inombords också?

Ett år!

Idag har jag varit fru i ett år. Det har gått otroligt fort! Vi ska ut och fira ikväll :)

Bloggar du nu igen?

Funderar på vad folk egentligen vill läsa i en blogg. Jag har ju inget tema direkt, mer än mig själv. Det känns ganska ointressant, såklart. Att läsa vad jag ska äta till middag,att jag ska träna eller att jag dricker mig piggelin på kaffe känns inte direkt som det drar folk, fast å andra sidan så är det inte heller meningen när jag tänker efter ett snäpp ytterligare. Det som spelar roll är ju såklart vad jag får ut av att göra detta. Många har svårt att förstå meningen med en blogg, jag kan förstå hur de tänker, när man, som jag, inte har speciellt viktiga, intressanta och användbara saker att tillföra mina läsare (eller ickeläsare,vad vet jag?!) Men jag ser det mer som medicin för själen. Att skriva av mig. Inte skriva ner allt som händer i min värld, men lite av varje. Sen om människor väljer att läsa är det upp till dem, men det är inte det viktiga trots alls. Jag har ingen aning om det ens är någon som läser det jag skriver, men likt förbannat så skriver jag. Men som sagt, för min egen skull. För mina fingrars skull. För själens fridfullhet och för en rörig hjärna att försöka strukturera upp tankar och grubblerier. kort och gott. Det är självklart roligt på nåt konstigt sätt OM människor vill läsa, men den känslan är inte på långa vägar det som får mig att vilja skriva. Jag skulle absolut kunna sitta inne på Word och skriva ner sida för sida om mina dagar och tankar. Och vem vet, det kanske jag gör. Men där kanske jag är ännu mera öppen och låter de allra innersta blottas på bladen. Se det som medicin. Se det som nån slags terapi. Och för all del, tyck att det är märkligt.
Det är min förklaring till varför jag bloggar. Kanske köps förklaringen av någon, kanske dissas den av andra. Inte vet jag, och inte spelar det heller någon roll.

För ett år sedan...

Idag för ett år sedan höll jag på att krypa ur skinnet av spänning och nervositet. Imorgon för ett år sedan gifte vi oss. Ett år har redan passerat. Ett år sedan jag kände mig sådär himla vacker som man säkert bara gör en gång i livet. Nu hänger klänningen i skåpet som ett minne. 6000kr som använts EN gång och sedan hänger i en garderob resten av livet. Det känns lite i snåltarmen när man tänker på det på det viset. Visst jag kan sälja den, men det känns inte heller rätt. Dilemma.

Längtar efter hösten. Jag har en del att ta igen den här hösten och vintern...

Glömde ju skriva att Rihanna och Lady Gaga spelas högt och mycket i mina hörlurar.

Vad var det nu?

Mina ögon kliar. Har aldrig varit allergisk mot nånting förut, men nu på senare år om somrarna så har jag riktiga jäkla besvär med ögonen. Tar ögondroppar och Clarityn, men va fan hjälper det?! Folk som ser mig måste tro att jag inte gör annat än att grina. När jag kommer till jobbet och känner att de tittar lite extra på mig med den där "åh-hon-har-gråtit-blicken" och man snabbt försöker säga att "det är allergi mot ehm... ja, vad heter nu den där blomman som blommar nu?" (såklart kommer man inte på vad åbäket heter just då heller!)...och deras blickar förvandlas till "ja-skyll- på- allergin- du-blicken" Suck!...

Gråbo, heter förövrigt växthelvetet som gör det så svårt för mig just nu.

Har cyklat 10,4 mil den här veckan och är riktigt stolt över min insats. Min rumpa däremot är lite mindre nöjd. Men jag ska införskaffa mig ett mjukt sadelskydd så blir både jag och rumpan glada!
Bra träning får jag verkligen och det märktes idag på aptiten. Blev lite rädd då jag det första jag gjorde när jag kom hem var att gå lös på nachochipsen sedan gårdagen (salt !!) En stund senare kommer gubben hem och börjar med middag och jag käkar glatt en portion... och hej och hå..nyss blev jag hungrig igen och smällde i mig en knäckemacka och en kopp te.
(detta sker inte varje dag som tur är!)

Nu är det dags för teve.

Nu har jag gått lös på nachochipsen här...
Det bådar icke gott...

Första dagen på nya jobbet gjord. Typ. Förutom att jag inte varken jobbade på den förskolan jag ska vara på, med den personal jag ska jobba med och inte heller hade hand på de barn som kommer gå på min avdelning. Men, jag lär känna andra barn, och lär mig namnen på ytterligare ett tjog.
Cyklade i värmen och det gick bra. Hemvägen är inte lika rolig som ditvägen då den bjuder på äckligt sega backar. Sen gjorde den gassande solen sitt också. Men, tur att det är på hemvägen, då kan jag se det som ett träningspass.
Apropå träningspass så ska jag köpa träningskort snart igen. Har snart övertalat maken om att köpa sig ett han också. Han är i bearbetningsfasen i nuläget.

Vilket himla skönt väder! Tur att jag jobbar som jag gör och kan vara utomhus i alla fall.
Men det hade varit väldigt skönt att ligga på plajan...

Börjar klockan 10 idag. Cyklar runt 09 så jag inte kommer dit jättesvettig.