Det går inte att beskriva. Det går inte att få ner alla känslor i text, i ord eller på nåt annat uttryckssätt. De bara finns där inne. I hjärtat, i magen, i bröstet , i huvudet. Jag har haft gåvan att kunna uttrycka mig i text så att andra berörs. Men det här går inte. Inte på långa vägar. Jag vet att jag inte är den endaste i världen som väntar ett barn, men det är svårt att inte se sig som den enda med de här känslorna. The one and only. Känner mig som solen. I centrum, i mitten. Och inuti mig finns det dyrbaraste i hela universum. Kände precis ett tryck på en punkt i magen och handen åkte genast dit för att känna och klämma. Känna närheten av den människa jag ännu inte fått träffa. Antingen var det en fot, eller så var det en armbåge. Nån kroppsdel var det och jag blir helt paralyserad. Jag kan ta all smärta på förlossningen, kan ta att jag kan behöva kräkas, ha kateter,... skita ner mig...o_O Jag tar allt. Längtar så otrooooooooooligt jävla mycket efter att få träffa denna underbara lilla varelse!!! har en klädhög här som jag ska tvätta och stryka och vika ner i din egen byrå (som jag ska köpa snart).
Det är helt fantastiskt detta. Hur kan man älska nån så mycket som man ännu inte träffat? Och hur kommer alla känslor räcka till när jag väl träffar dig?!
