Snälla... fråga inte.

Jag vet att det är heeeeeeeeeeelt  normaaaaalt att gå över tiden med både första, andra och trettioelfte barnet. MEN jag kan inte låta bli att känna en viss besvikenhet då den här lille knodden inte gjort det minsta tecken på att han vill ut. Det var ju sagt idag?! Den 14e Juni 2014. Denna ovisshet är så fruktansvärt tärande (Men icke att förglömma, nyttig!) för mitt tålamod vad gäller allt! Allt!
Jag, som vill ha koll på allt. Jag, som vill veta hur min dag, om inte exakt så nära inpå, ska se ut. Jag, som vill diskutera vad vi ska äta till lunch och middag redan vid frukost. 
Ja, vi har alla vår lilla diagnos...

Men men, lillskrutt har nog inga tankar på att komma idag. Eller har han det? Jag föreställer mig att allt ska vara likadant som med Ella. Men det kan ju ...väl...vara så att det sätter igång mycket snabbare denna gång? Bara Pangtjoff... eller?

Det är som de där timmarna innan jultomten knackar på dörren på julfton....
Bara att jag inte vet när julafton är...:(

Snygg!

Kom igen... snart.

Nu kommer snart vräkningsbrevet till dig, lillebror. Okej, du har 7 dagar kvar egentligen. Men kom igen...du borde väl va färdig nu? Redo? Jag är redo. Har bearbetat detta med at jag kommer  ha två  (tre då) älsklingar och jag vet att jag kommer klara det galant. Du har allt här ute och jag är så nedra nyfiken på att få träffa dig och se vad du är för en liten grabb. Jag är nyfiken på hur din storasyster kommer reagera, hur du kommer att se ut och på hur en familj på tre blir en familj på fyra personer.

Just idag har jag energi. Idag känner jag mig stark. Just nu. Men vi ska ha kalas för Ella idag så det vore ju förstås bra om det inte satte igång 14.30 och några timmar fram. Men ikväll! Varsågod! Kom! Kika ut bara. Jag vet att jag har lite krav...ändå. På när det passar och inte. Livet är rätt inrutat trots allt. Men efter klockan 18, när jag hunnit få i mig lite mat, tagit en dusch och eventuellt hunnit raka benen?

Nu har jag i alla fall fått städat nedervåningen. Ella och Erik gick upp och sov förmiddag idag och det verkade fungera.  Det är tyst och jag hann det jag skulle.
Ella ser fram mot sitt kalas och ett härligt grabbgäng som kommer och fikar och leker.

En evig väntan på nånting man inte kan föreställa sig.

Mina dagar går ut på att vänta. Och såklart försöka vara en så bra och uthållig mamma som det bara går. Just nu är jag nog inte alls någon bra mamma. Trött, tjock, varm, kissnödig, törstig, lat... Förlåt, Ella. Förlåt. Jag kommer springa runt med dig och sparka boll, hoppa studsmatta, gräva i sandlådan, cykla och ha mycket  mer ork bara lillebror kommer ut. Då kommer du iofs få dela mig med honom fast på ett annat sätt än detta. Du kommer se orken i mina ögon och inte bara trötthet. Du kommer höra orken i min röst när du testar alla gränser du måste testa. Min lilla solstråle.

Vill ha ut honom nu. NU!
Jagade en geting här inne nyss och adrenalinet pumpade i min kropp. Tänk om det är just DET jag behöver för att det ska sätta igång?! Blev iaf helt jävla jättesvettig.