Disney's Frozen "Let It Go" Sequence Performed by Idina Menzel

background-image: url(http://www.snyggareblogg.se/images/bak5.gif);

.

Man lever längre om man ler och skrattar mycket sägs det. Alltså rent generellt...
Jag menar om jag blir påkörd av en bil så hjälper det nog föga att jag just då gick omkring och småskrattade...
Hur ofta skrattar du, sådär riktigt hjärtligt?
Hur ofta ler du och verkligen känner leendet ända in i hjärtat?

Jag har alltid, eller väldigt länge iaf blivit kallad Lilla My.
Har länge tänkt på varför. Rödhårig är jag inte. Inte finskbrytande heller...

Konstigt att jag inte kan sätta fingret på varför.. ...

Nu är han här!

Två dagar över tiden tog han mod och kraft till sig och snabbade sig ut till oss. Snabb var han då det endast tog två timmar från det vattnet gick till att han var ute. Och stor var han, vår lilla stora prins, 4915 g och 55 cm lång-  inte undra på att jag kände mig sprickfärdig den sista veckan. Men nu är han ute och är två veckor gammal redan. Bitarna för att få ett tvåbarnsfamiljeliv att fungera börjar falla på rätt plats, i all babyblues som härjar inuti mig så börjar dagarna få mer och mer ljus och stunderna av när jag känner glädje börjar bli fler. Men att jag alltid ska drabbas så hårt?
Ella tycker nog om sin bror men har visat mig att jag inte duger och att jag svikit henne. Sunt, säger alla. Jobbigt, säger jag... Men hon har börjat släppa in mig igen och troligtvis  börjat acceptera att det är såhär det är nu.

Hur som helst. Han är fin, vår lillebror. Han sover mest och är väldigt nöjd med livet.

Och för att avsluta detta inlägg lite partiskt så vill jag bara skriva att....

Jag har de finaste ungarna i världen.

Snälla... fråga inte.

Jag vet att det är heeeeeeeeeeelt  normaaaaalt att gå över tiden med både första, andra och trettioelfte barnet. MEN jag kan inte låta bli att känna en viss besvikenhet då den här lille knodden inte gjort det minsta tecken på att han vill ut. Det var ju sagt idag?! Den 14e Juni 2014. Denna ovisshet är så fruktansvärt tärande (Men icke att förglömma, nyttig!) för mitt tålamod vad gäller allt! Allt!
Jag, som vill ha koll på allt. Jag, som vill veta hur min dag, om inte exakt så nära inpå, ska se ut. Jag, som vill diskutera vad vi ska äta till lunch och middag redan vid frukost. 
Ja, vi har alla vår lilla diagnos...

Men men, lillskrutt har nog inga tankar på att komma idag. Eller har han det? Jag föreställer mig att allt ska vara likadant som med Ella. Men det kan ju ...väl...vara så att det sätter igång mycket snabbare denna gång? Bara Pangtjoff... eller?

Det är som de där timmarna innan jultomten knackar på dörren på julfton....
Bara att jag inte vet när julafton är...:(

Snygg!

Kom igen... snart.

Nu kommer snart vräkningsbrevet till dig, lillebror. Okej, du har 7 dagar kvar egentligen. Men kom igen...du borde väl va färdig nu? Redo? Jag är redo. Har bearbetat detta med at jag kommer  ha två  (tre då) älsklingar och jag vet att jag kommer klara det galant. Du har allt här ute och jag är så nedra nyfiken på att få träffa dig och se vad du är för en liten grabb. Jag är nyfiken på hur din storasyster kommer reagera, hur du kommer att se ut och på hur en familj på tre blir en familj på fyra personer.

Just idag har jag energi. Idag känner jag mig stark. Just nu. Men vi ska ha kalas för Ella idag så det vore ju förstås bra om det inte satte igång 14.30 och några timmar fram. Men ikväll! Varsågod! Kom! Kika ut bara. Jag vet att jag har lite krav...ändå. På när det passar och inte. Livet är rätt inrutat trots allt. Men efter klockan 18, när jag hunnit få i mig lite mat, tagit en dusch och eventuellt hunnit raka benen?

Nu har jag i alla fall fått städat nedervåningen. Ella och Erik gick upp och sov förmiddag idag och det verkade fungera.  Det är tyst och jag hann det jag skulle.
Ella ser fram mot sitt kalas och ett härligt grabbgäng som kommer och fikar och leker.

En evig väntan på nånting man inte kan föreställa sig.

Mina dagar går ut på att vänta. Och såklart försöka vara en så bra och uthållig mamma som det bara går. Just nu är jag nog inte alls någon bra mamma. Trött, tjock, varm, kissnödig, törstig, lat... Förlåt, Ella. Förlåt. Jag kommer springa runt med dig och sparka boll, hoppa studsmatta, gräva i sandlådan, cykla och ha mycket  mer ork bara lillebror kommer ut. Då kommer du iofs få dela mig med honom fast på ett annat sätt än detta. Du kommer se orken i mina ögon och inte bara trötthet. Du kommer höra orken i min röst när du testar alla gränser du måste testa. Min lilla solstråle.

Vill ha ut honom nu. NU!
Jagade en geting här inne nyss och adrenalinet pumpade i min kropp. Tänk om det är just DET jag behöver för att det ska sätta igång?! Blev iaf helt jävla jättesvettig.

Att känna sig attraktiv...eller nåt.

Tycker om Magnus Uggla. Fortfarande.

Ville mest säga det.

 

"Snälla bli som förut, och bekräfta mig som man. Jag vill inte göra slut när jag vet att du kan"

 HA!

 

"För missar du, så dissar du, alla mina manliga behov"

 

 

Jamenvisst.

 

 

Nu ska flodhästen ta en dusch.

Hur kunde jag bli så gammal så fort?

Blivit fint uppvaktad på morgonen med frukost på sängen, snarkande dotter bredvid mig och fina paket.
Tack, kära lilla familjen. Nu inväntar jag en spark och lite buff från lillebror också så är dagen fulländad.

Förändringar i planeringen.

Sjukskriven 100% fram till förlossningsdagen. Så, nu blir jag hemma väldigt länge. Detta var välbehövligt. Jag är glad för det.

GAH!

Att blogga är fanimej både bra för själen och inte. Men ärligt, det finns ingenstans jag känner mig så ensam som när jag blottar mig och mitt innersta men inte får en enda blink om att ni förstår mig, eller åtminstone ser mig. Hur kan det vara 15 sidvisningar på ett inlägg och ingen som har det minsta lilla samvete att skriva något? Eller är det endast en enda förföljare som är inne på ett inlägg 15 ggr per dag?

Äh. Har en dålig dag bara...

Jag vill verkligen inte klaga!

Men var är ett bättre ställe att ösa ur sig hur man mår, om inte i en blogg? Och helt ärligt. Nu mår jag inte bra. Jag är jättelycklig att vi ska ha en liten bebis snart. Men helt ärligt, IGEN, det är jobbigt.
Kan inte sova. Har inte sovit mer än 5 timmar på raken sammanlagt under en veckas tid. UTAN att vakna. Att inte kunna sova är fanimej det värsta jag varit med om. Okej när bebisen är ute att jag inte kommer få sova många timmar då heller, MEN jag kommer kunna ligga på fler sätt än bara på vänster sida för att sova. Jag kommer kunna ligga på mage och rygg...
Jag avskyr när kvällen kommer, för jag vet att det endast är en lång evig väntan tills det är morgon och jag kn gå upp. Den jävla klockan som lyser med sina röda siffror och talar om för mig att, nej, det var bara en kvart sedan du tittade på mig förra gången...
Jag orkar inte med mig själv. Hur ska jag då orka med de jag älskar som är runt om mig?

Jag älskar att vi ska ha en lillebror. Det har inget med saken att göra. Men jag skulle älska det ännu mer om jag hade orkat...


Nu ska jag åka till jobbet.
...

Vecka 34

Nu känns det verkligen som att det inte är speciellt lång tid kvar ändå. Men vilken skillnad i planeringen. När Ella låg i magen och det var dryga månaden kvar var till och med bbväskan redan packad. Nu finns ingenting riktigt. Eller jo, har börjat tvätta lite bebiskläder och lagt i en låda. Men annars så... inget. För min egen skull skulle det nog vara bra om jag hade lite framförhållning även denna gång.

Härligt med lite försommarvärme, helt klart. Ändå står jag där och trycker i skuggan av ett tunt litet träd varenda gång vi är utomhus. Men det är ju inte det som är grejen, utan att solen faktiskt är där och finns där ifall kroppen behöver dess strålar. Jag har en valmöjlighet. Det är najs.

Helen Sjöholm - Varje Sår Söker Ett Sår (+spellista)

background-image: url(http://www.snyggareblogg.se/images/bak5.gif);

Att dela upp sig.

Nu är det snart två år sedan hon kom. Två år sedan hon låg och buffade inuti min mage. Det är, som jag skrivit förut, en obeskrivlig kärlek. Ja, det vet väl vissa av er. Inget ont vill man ska hända denna lilla underbara varelse. I morse upptäckte jag att vällingen var slut och detta kommer jag hata mig själv för hela dagen. Hur kunde jag missa? Hur kunde jag INTE se att det var yttepytte i burken igår? Hur i helvete kan jag vara en sån dålig mamma att jag glömmer min lilla tjejs mysigaste stund på dagen?  Men jag vet väl det, att misstag görs. Men ändå.
Hur som helst, dit jag också ville komma var...
Snart kommer en till. Ett litet gossebarn. Som också är vår. Som är gjord på precis samma vis och av oss. Som är en del av mig och en del av E. Men ändå känns han som en främling. En liten inkräktare. Kommer jag kunna ge honom samma kärlek som med Ella? Alla säger att kärleken inte delas upp i mindre och mindre bitar, utan att den dubblas. Och då tänker jag... att jag kommer gå under av hjärtvärk. Men att älska, det är nåt jag kan!

Ramlar så djupt ibland så att orden inte längre går att hitta. Då blir det små pauser. När man letar efter bokstäver, ord och meningar som alltihopa surrar runt som blajblaj i huvudet. Då blir det inte mycket.
Känner att det blir för mycket då och då. För mycket surr, för mycket tankar, för mycket oro, för mycket jag....

Brad Paisley, Alison Krauss - Whiskey Lullaby

Väldigt vacker låt med världens bästa sångerska. Videon och låten är fruktansvärt tragiska, men det berör mig...Därför bjuder jag på denna.

Man vet aldrig hur saker blir.

 

 

 

Nu ska jag hämta hem min prinsessa. Pussa, krama och berätta hur otroligt mycket jag älskar henne.

 

 



Överraskningar.

Tänk vad morgnar är spännande egentligen. Idag bjöd min morgon på att jag la en spya i tvättstugevasken. Inte pga någon magsjukeåkomma utan helt enkelt på grund av att mitt gravidillamående inte gått över helt än.  Så himla mysigt och trevligt och detta gjorde verkligen, VERKLIGEN min dag!

Men nu ska den här bittra lilla tjockisen åka till jobbet.




Fast egentligen är jag inte så himla bitter.

Cajsa-Stina Åkerström - Tröstevisan

background-image: url(http://www.snyggareblogg.se/images/bak5.gif);

Skit också. När jag väl behöver det...

Har storstädat köket. Verkligen storstädat. Nu väntar jag bara på min ångmopp som kommer ikväll så är allt så jävla rent sedan.

Fredag!

Nonsensskriveri...

Ska alldeles snart gå och hämta hem vildingsälsklingsungen från förskolan. Men behövde skriva av mig lite innan.
Eller jag vet inte.
Skriva av och skriva av...


Har sån jävla halsbränna.

Det var då till att vara bestämd... Är sagt sagt tro...


Idag åker maken till snön. (Hur fan kan man vilja göra det?) Ända till söndag är han borta och han har lovat att inte bryta ett enda ben, då jag hotat med skilsmässa ifall detta inträffar.

Men Anki kommer till mig och Ella och är med oss så vi är inte helt själva ändå. Och lite avlastning från tunga lyft får jag. Kommer bli jättemysigt!

Extremtörst.

Juice alltså. Livets dryck! Kall, syrlig juice. (ja, med massa socker i...jag veeet. Men jag är gravid.... ( så jävla tokigt skyll egentligen) kan man göra parentes i en parentes?)
Ett stort glas varje morgon och det är det jag längtar efter om natten när jag inte kan sova. Och så enkelt det är att ordna!
Men, för att lugna min far (tandläkar´n), och visa er alla hemliga läsare att jag är tandläkardotter som lärt mig åtminstone något i livet,  så dricker jag bara ett glas om dagen och detta är på morgonen. Kanske ett och ett halvt. Men icke mer än så och icke utspritt över dagens timmar. Så, trots gravidtörst, gravidhormoner och gravidhjärna så klarar jag detta med bravur.


Drycken är nu drucken och jag är så redo jag kan bli för en arbetsdag.

Det är lite konstigt hur just solen kan få en att må så himla bra. Och så räcker det med en dag som denna, grå, regnig och blöt, för att sinnesstämningen ska återgå till det "normala" melankoliska...
Nåväl. Finns ingenting jag kan göra mer än att gräva ner mig lite till och riktigt gotta mig i denna gegga av känslosvallningar. Upp och ner, hej och hå. Och här sitter jag och bjuder på det. Varsågoda att, likaså ni, gotta er i mitt sinnestillstånd.
Men det som är så himla bra är att jag vet att det går över. Att det vänder. Att det ljusnar och molnen skingrar sig, att trycket lättar i bröstet och att jag kommer på att det egentligen inte är det minsta synd om mig...

Nä. Dags för jobb. Räknade ut att det bara är ca 5 veckor kvar. Sen säger jag tack och hej och går hem och boar och myser med min lilla Ellaskrutta och magen till att börja med.

Att bli sedd är medicin för själen.

och en sak till.

Varför är ni så hemliga? Jag ser ju att det är några som läser...

Våren är härlig. Nu börjar gröna små knoppar synas på träd och buskar och det liksom händer nåt särskilt i kroppen när solen är framme.
Jag tror att min kropp och min själ kommer tycka att det blir en bra dag. De dagar jag kan  få gå utan oro och ångest är de mest fantastiska dagarna. Även om de nuförtiden har varit få. Men jag ser framåt och det ser helt klart väldigt ljust ut. En människa som lever utan upp-och nedgångar har väl inte riktigt levt?

Vissa dagar vill man bara ska försvinna. Synd bara att dessa infaller sig mest på helgen som är så kort...

Orkar inte!

Det bara går runt. Jävla baciller. Jag blir aldrig frisk, jag drar på mig mer och mer och inget släpper. Hoppas verkligen lillgrabben i magen inte mår dåligt.
Är riktigt nere på botten och kravlar stundom och känner att jag bara vill sitta och glo rakt in i en vägg.

Sing for me songbird. Sing.

Alla larm och jag vill inte höra och läsa om någonting mer.  Ska jag gå och vara rädd för allt? Ska jag liksom gå och känna mig dålig att jag satt ett barn, snart två barn, till den här farliga världen? Jag vill inte ångra nåt. Plastleksaker är farliga, kött är farligt...allt är farligt. Jag vill inte utsätta mina barn för farligheter. Räcker det inte med all press man har på sig själv att vara en helt enkelt bra mamma och förälder? All press vi ska ha på oss och all oro som vi går omkring och bär på är ju farligt bara det.  Med alla larm som inkommer dagligen så kommer vi senare, när ålderdomen nått oss, bara kunna tänka tillbaka på hur otroligt farligt vi levde och hur oroliga vi var hela tiden.
Ibland vill jag bara säga  Fuck you media! Du gör mitt liv till ett rent kaos av oro.

godnatt.

Finns det nån som hör mig?

 Jag vet att jag la ner bloggen ett ögonblick. Men nu är jag tillbaka... Är ni ?

"Finns det nån som hör mig? Om jag nu berör dig..."

 

 

 

Nära-döden-upplevelsen med halsontet har lagt sig lite men jag är helt matt i kroppen och trodde ärligt att jag började få svininfluensan igår (eller nåt annat inte-bra). Jag som inte vaccinerat mig och läst att man som gravid löper större risk att dö om man får skiten. Men idag kan jag svälja. Men matt är jag som sagt. Pulsen går upp för minsta lilla ansträngning.

Ska lägga mig igen.

har aldrig,aldrig,aldrig haft såhär ont i halsen. Jag är ynkligast i hela världen.

Lite bittert.

De som påstår att en graviditet får en att stråla kan ta sig i brasan. Här strålas det ingenting annat än för mycket fett och oskinande hår med djävulsk utväxt. Mammakläderna man behöver köpa ser ut som Agda 70+ skulle ha på sig och en rullator skulle komma väl till pass.

Tur att lillebror sparkar till mig ibland och gör mig påmind om varför jag går igenom detta.  Jag är glad att han är där.

Om någon känner för att ge mig komplimanger så är dessa varmt välkomna.
Men tro mig, ni behöver verkligen inte fråga om jag är säker på att det inte är tvillingar längre. Jag vet att det är EN. Och förresten är det ingen komplimang.
Tack.

Tur att det sparkas ordentligt i magen på mig nu för annars skulle jag inte stå ut med att inte få på mig några av mina gamla kläder. Tycker om när det rör sig i magen och han liksom visar sig med sina buffar. Tycker däremot inte om att vara tjock på alla andra ställen än just magen.
Barnen på jobbet har bestämt att han ska heta Bumling. Det är väl lite så som jag känner mig just nu. Som en bumling.

Att veta vad man behöver.

Stressar sönder mig och måste tänka på både mig själv och bebis. Bm beordrade mig att sjukskriva mig fredag och måndag till att börja med. Tryck över bröstet är aldrig ett bra tecken och idag har jag verkligen tagit henne på orden vad gäller vila. Lillan fick gå till förskolan klockan 9 och jag har sedan dess legat i soffan och ,( inte somnat för det är helt otroligt hopplöst) slappat och glott på SF-kanalen. Lite pyttipanna i magen och runt två ska dotra hämtas hem.
Lyssnar högt på musik som jag gillar. Sitter hur länge jag vill på köksstolen och sörplar på mitt vatten. Har tuggat varje tugga så många gånger jag vill utan att ha andan i halsen.
Får se vad farbror doktorn tycker på måndag.

Fick tulpaner av Erik i förrgår bara för att han tyckte jag "behövde det". Det är värt väntan på blommor om de kommer när man verkligen behöver dem. Och det gjorde jag. Behövde dem, alltså.

nu har den legat nere ett tag och på ett sätt har det känts bra. Men nu börjar skrivklådan göra sig allt för påmind så jag sätter igång igen lite smått. 2014 bjuder på en lillebror till Ella och det är helt fantastiskt. Och skrämmande.