Måndag 28/1 2013 Tankar.

Har vita tulpaner på köksbordet. Älskar vita blommor. Så oskuldsfulla på nåt vis. Doftar ljuvligt och bara står där i sin vas, raka i ryggen och lyser upp köket med all in praktfullhet. Här inne är det vår, därute är det fortfarande vinter. Men idag är det plusgrader. Inte speciellt många kanske, men det räcker för att jag ska se ljuset i tunneln om att det kommer en vår utanför väggarna också, såsmåningom.

Ella blir 8 månader idag. Den där lilla skrutten som kom ut och bara ville tutta hela tiden har blivit en envis dam som vet vad hon vill och med ett jäkla humör. Jag försöker låta bli att tänka på hur hon kommer vara om sisådär 14 år.

Lyssnar på Magnus Uggla "Jag och min far". Himla vacker låt.

 

 

Ikväll är det kör. Vi övar för fullt och jag ser verkligen fram mot konserten och festen. Har ju köpt världens fodral att ha på mig. Kommer vara den glittrigaste på hela festen. Tight som fasen men jag kommer iiiiiiiiii den.

25/1 2013

Snart har en hel månad av 2013 redan passerat. Började mitt "nya" liv (eller det gamla vanliga då jag inte har en bulle i ugnen, beroende på hur man ser det...) dagen efter nyårsafton och det går superbra! Nu har jag inte varit ute på speciellt långa promenader de senaste dagarna, men det skyller jag helt och hållet på kylan. Men läste att det ska bli mildare nu igen och då är vi på´t igen, Ella och jag! Dryga 5 kg har försvunnit sedan nyår. Och det känns jättebra. Men ligger fortfarande på för höga siffror. BMI säger övervikt (med 1 kg:s marginal) skrev jag in ett kilo mindre så var jag normalviktig... Liiite retsamt... Men det kan ju vara muskler också, förstås. För några har jag allt. Sen tycker jag det är så fruktansvärt tråkigt att behöva laga ordning nåt och käka till lunch. Ska jag äta ägg.... ägg.... ägg.... eller ägg...? Eller ta fram en tonfiskburk och käka upp. Eller kolla frysen och hitta nån frystorkad köttfärsklump som måste tina i flera timmar innan man kan tillaga den. Och vad ska jag ha till det? ägg? Idag blev det naturell yoghurt med solrosfrön på. Räcker gott. Ikväll blir det wok. Då har man nåt att se fram mot. ;)

Musikmysik!

Jag kan inte sluta lyssna på Glee-musiken. Den är så bra och så mycket bättre än originalen. "Can´t fight this feeling"... (ja, jag veeet. Lite smörig är den. Men fin.), "Rehab" (uts uts uts), "No air", och massa fler som går varma i mina högtalare... Idag skiner solen och det är ÄNTLIGEN lite varmare så att Ellabellaskruttaplutta kan sova ute. Hon såg lycklig ut i alla fall. Fråga mig inte varför jag skrev om musiken. Ibland får jag infall bara. :) Känns jättekonstigt, men jag ser verkligen fram mot den stora balunsfesten som äger rum om några veckor. Men ser inte fram mot att lämna Ella. Men jag får försöka bita mig i läppen och se att det är bra för henne att kunna vara hos någon annan och sedan se att mamma och pappa kom tillbaka.

Hur lyckas jag?

Om man läser rubriken så kommer man tänka "nu har hon gjort bort sig....IGEN" Men NEJ! Jag skriver detta inlägg för att berömma mig själv och ge mig uppmuntran och goda ord för att jag är så himla bra! Alltid stör det någon och skulle jag skriva det på fb skulle jag inte ha en enda vän kvar. För det svider nåt oerhört att läsa om andras välmående och "duktighet". Men såhär är det; jag är stolt över mig själv och vad jag presterar. Har lyckats gå ner i vikt och är snart i mål där jag var innan jag blev gravid, jag går ut och går långa svettiga promenader varje dag och släpade med mig två tunga kassar med mat på hemvägen idag, har hållit mig ifrån sötsaker och andra dåligheter i mer än 3!!! veckor!!!, endast rutor av mörk choklad har jag ätit på festliga tillfällen, idag har jag hunnit med långpromenad, handling, storstädning av hela huset, städning av min garderob och min byrå, pussats och kramats med Ella och busat massor. Jag är en himla bra mamma som leker och umgås med min dotter samtidigt som jag hinner med så jäkla mycket annat. Klagar sällan på att jag aldrig får sova och är för den mesta tiden ofantligt glad. Snygg är jag också!

Slå mitt hjärta slå..

Lillsmulan sover ute i vagnen, och jag har passat på att köra mitt styrkepass, som jag har ambition att göra varje morgon. Armar, rygg, mage och rööööööv. Hello beach 2013. Eller nåt. Vi ska ut på pw sen, Ella och jag. Men det blir i eftermiddag skulle jag tro.

Första dagen på två veckor som det bara är jag och Ella hemma. Det har varit lite upp och ned och jag tror ingen av oss riktigt kommer ihåg hur våra dagar såg ut innan E blev hemma med oss. Så det lär väl ta oss en vecka att komma in i gamla rutiner igen. Jag är inte på topp och har inte världens ork just nu. Bantning plus dålig sömn om nätterna är inte den allra bästa kombon. Ella är inte heller hundra procent piggelin. Tand nr två är på väg att spricka upp och hon invigde veckan med feber. Önskar att jag orkar ge mig ut på en liten joggingrunda sen när E slutat jobba.

En stor dag!

Nål och tråd har flitigt används på de hål som med tiden blivit allt större. Tyget har blivit så tunt att det nästan är genomskinligt. Jag har haft hen i vått och torrt. Hen har fått följa mina stapplande steg som liten ettåring, trotsig treåring, blyg och orolig tioåring, rebellisk tonåring och de sista åren har hen fått ligga i min garderob. Hen har varit på Kreta, i Turkiet, Portugal, Bulgarien, Tyskland... Hen var min största tröst och kramkompis. Har alltid funnits där. Till en början endast tänkt till att stötta mig när jag låg på sidan i barnvagnen som spädis... Idag har ODA fått nytt skinn, nya ögon och ny mun. Hen har blivit tvättad i 60 grader och tumlas nu torr. Idag ska hen få en ny kompis att hålla i handen, stötta i vått och torrt och krama. En ny generation behöver dig nu, Oda. Hoppas du kan finnas där för henne som du en gång fanns där för mig! det var med lite vemod i hjärtat men samtidigt otrolig lycka som jag tog fram dig idag och beslutade mig för att göra detta. Det är väl självklart att världens bästa dotter ska ha världens bästa gosedjurskompis. <3

Om jag kunde trolla, lilla prinsessa...

ibland blir jag så medveten om hur skört livet är och vad mycket hemskt det finns. Hur liten människan är och hur otroligt osäkert vi lever. Människan är det enda djuret som vet om att den någon gång ska dö. Är inte det plågsamt? Ja, ren tortyr, egentligen...Varför fick vi den "gåvan"...? Tänk vad livet ändå skulle vara så mycket roligare om man inte visste om allt det hemska. Borde jag be Ella om förlåtelse för att jag lät henne komma hit till jorden? Nej, egentligen inte. Kan jag skydda henne till 100% från allt ont och all djävulskap? Nej, självklart inte... Det kan ingen. Och det smärtar mig. Fick reda på att en gammal gymnasieklasskamrat gått bort av sjukdom för bara någon månad sedan. Pang! Så blev jag medveten igen om hur ofantligt skört livet är. Pang! Som ett knytnävslag i magen och en klump i bröstet av rädsla och sorgsenhet. Lilla Ella, om mamma kunde trolla så skulle hon det. Men, som jag skrivit tidigare någon gång, så kan jag varken trolla eller lova dig så stora ting som att det aldrig kommer hända något med någon, någon gång. Jag vill inbilla mig själv att du, lilla underbara varelse, som förgyllt mig och din pappas liv så otroligt, är odödlig. Att det aldrig kan hända dig något. Vart skulle jag då ta vägen och hur skulle jag kunna fortsätta leva? Nej. Det skulle inte gå. Ella, världen är grym. Men hur ska man någonsin få uppleva äkta lyckokänslor om man aldrig vågar leva? Hur ska man lära sig något om grymhet eller för all del om sig själv, om man inte låter sig sköljas med i livets oberäkneliga vågor? Jag kan önska saker här i livet. Jag kan försöka styra mina vägar så att jag hamnar någorlunda rätt och i den riktning där jag satt upp mina mål för ett lyckligt liv. Men jag kan aldrig vara säker på att livet har samma planer som jag. Ingen kan. Men att leva för att nå sina mål och må bra räcker långt för att livet ska bli och vara ganska trivsamt. Så, nej, Ella. Helt åthelvete är inte världen. Den är orättvis, men helt åthelvete är den inte... Och som sagt, kunde jag trolla... /Mamma