Jag tycker lite synd om min fästman. De senaste veckorna har han fått suttit nästintill själv i soffan, i alla fall själv vaken, i soffan. Jag slocknar som ett ljus varenda jäkla kväll innan halv nio. Jag är så trött på kvällen. Jobbet tar ut sin rätt kan jag ju lugnt påstå. Från att ha levt ett slappt studentliv, med föreläsningar två till tre gånger i veckan till detta. Att jobba 07.30 - 17.00 nästan varje dag är inte detsamma som studentlivet. Nej, nej. Och det har väl vi båda blivit varse vid det här laget.
Nog för att jag jobbar hårt om dagarna och förtjänar mina sovtimmar, men jag kan inte låta bli att få dåligt samvete då jag inte ens kan se färdigt på ett avsnitt av Heroes utan att huvudet ska åka berg-och-dalbana upp och ner, och ögonlocken flacka. Stackars Erik.
Men jag lovar att detta kommer försvinna, tills den dag då jag är på smällen och somnar ännu tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar