Vad grått det är.
Det är ju fredag, det är ju höst. Det ska spraka av färger och man ska känna glädjen, lugnet och den friska härliga luften.
Men det är grått. Molnen hänger som tunga mörka slöjor över Frödingshöjd 36.
Och här sitter jag, i en oupplyst lägenhet och lyssnar på Weeping Willows.
Gräver ner mig i tankar som är lika grå som vädret.
Verkligen gräver och gröper. Ordentligt. Djupt in ska jag.
Djupt in i själen. Om jag har någon det vill säga.
Hoppas verkligen det.

Måste gräva ibland. Gråa dystra dagar är grävardagar.
Då är det väldigt lätt att få ner spaden långt, djupt ner i själen.
Rannsaka varenda liten känsla där i.
För att tillslut må bra och känna sig lättare i stegen.

Det är ingen fara egentligen.
Jag är ju som jag är och ni vet hur.
Lite martyr.
Ibland är det bara förjävla skönt på nåt konstigt sätt.
Och idag var en sån dag och ett sånt tillfälle...