Ibland kan jag undra hur duktig en människa kan vara. Att stå ut med sig själv och vara sig själv är jobbigt nog ibland. Men att stå ut med en gnällig tonåring ,numera inte fullt så gnällig vuxen dotter och försöka vara två personer i en kan inte vara lätt. Men du lyckades, du lyckas!
Vi är lika, säger många. Jag blir glad då, för jag vill vara lik dig. Jag är ju en del dig.
Mina första 15 år var du "endast" min pappa, men de senaste 11 åren har du varit min papma och har lyckats förträffligt med det uppdraget. Skulle inte vilja att du gjort på något annat sätt med någonting.
Antagligen och troligtvis har jag inte varit helt enkel att leva ensam med under tiden då jag bodde hemma. Sönderslagna glasdörrar, kläder överallt och dumma kommentarer, konstiga finniga pojkvänner, deppmusik och träningsnarkomani...
Inte lätt, det förstår jag.
Du har gjort precis allt som en papma ska.
Allt det där är över nu, åtminstone behöver du inte se det eller vara i närheten när jag får mina utbrott :) Som dessutom minskat en aning sen då. Vilket tur, tänker du. Ja, säger jag. :)
Även om vi bor många mil ifrån varandra och även fast ingen av oss tycker om att prata i telefonen speciellt mycket så ska du veta att du är världens bästa papma. Världsbäst!
Vi lyckades ta oss ur en kris, ett trauma tillsammans. Och nu står vi här och mår bra!
Jag älskar att se dig må bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar