Tittar på Malou på teve 4. En familj är där och pratar om när dom förlorade sin dotter i tsunamin. Malou frågar: Hur överlever man själv en sådan tragedi som att vara med om att någon så nära dör ifrån en?
Här sitter jag och lyssnar och när frågan kommer upp så är den självklar. För jag och pappa överlevde ju. Man överlever. Det gör ont, det skär, bränner, svider, värker i hela kroppen. Man tittar men ser ingenting, man tänker men förstår inte, kroppen går på högvarv fast ändå är den trött och helt slut. Det finn ingen energi och ingen inspiration. Nätterna är fulla va gråt, mardrömmar och oro. Att bli medveten om att vi är en mindre, en mamma mindre, en fru mindre i familjen är fruktansvärt svårt att ta till sig. Troligtvis kommer vi aldrig förstå. Jag förstår fortfarande inte vad det var som gjorde att vi var tvungna att vara med om det. Men.. vi överlevde.
Idag mår vi bra. Idag tänker vi på henne och ler, ibland gråter jag, men det gör inte så ont. Det känns inte som att jag ska gå sönder inombords. Det har gått 10 år sedan det hände, jag var 15 år. Ja, det gjorde ont.
Men, vi överlevde ju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar