Lilla Stora Maria...

Det är inte helt lätt. När jag åker hem till pappa händer det alltid någonting med mitt inre. Med mig.
Jag blir liten. Jag vill vara nära, kramas och busa. Krypa upp i hans knä och vara nära alltid.
Mitt tankesätt ändras och mina handlingar blir lite mer annorlunda- lite mer barnsliga.
Ibland kommer jag på mig själv att-hjälp, jag är ju närmre 30 än 20 och jag är verkligen inte liten längre.
Jag är, precis det som jag tyckte var så avlägset för 10 år sedan,... vuxen.
När blev jag det?
27 år och inget annat är jag och ibland har jag svårt att acceptera det. Svårt att acceptera att den "lilla Maria" är borta.
Hon dyker som sagt upp vid vissa tillfällen i livet, och jag har mycket svårt att släppa henne.
Skulle jag haft enklare att acceptera vuxenlivet ifall mina tonårsår hade varit utan allt kaos? Hann jag inte riktigt med? Hann jag kanske inte leva, utan endast fokusera på att överleva.
Vad vet jag.
Hur som helst. Alla de känslor som fyller min kropp när jag är hos min pappa är oändligt starka.
När jag står på busstationen och lutar huvudet mot honom och jag vet att jag snart kommer åka därifrån skär det i hjärtat som tusen knivar.
Då är jag inte stor.
Tårarna går inte att stoppa när de väl börjat rinna över.

Jag beundrar honom. Ser upp till honom.
Älskar honom.


Minnesanteckning till mig själv, ifall jag nån gång glömmer...
Lilla, stora Maria.
Du är vuxen. Så är det. Du har lägenhet, du är gift och har en utbildning och ett jobb. Visst trivs du med livet? Och visst är det härligt att kunna sköta sig själv? Tänk efter. Du kommer alltid vara dottern Maria. Hur gammal du än är. Släpp taget om 15åringen och njut av livet som vuxen kvinna. Det finns mycket att se och upptäcka även där.