Ibland undrar jag hur det skulle varit idag om du fortfarande levde. Det går inte att föreställa sig, det är jättesvårt. Jag har inte glömt dig. Inte helt. Men vissa delar av dig har suddats ut. Jag har växt och livet har växt med mig. Du stannade liksom där år 1999 och jag har växt ifrån. Jag tror inte att du ser mig, hör mig eller känner mig...men ibland skulle det vara skönt om du fick veta vad som hänt, hur jag ser ut, vem jag blivit och hur saker och ting har blivit. Du skulle vara nöjd med det mesta. Vi är lyckliga allihopa och även fast du försvann så gick livet vidare på något underligt sätt och vi blev hela igen...ändå...
Det är höst nu och träden har fått massor av vackra färger. Jag tar långa höstpromenader och andas in den friska höstluften. Ibland kan jag få för mig att jag andas in en del av dig, att du finns där i vinden, träden och i alla dofter som slår emot mig.
Visst fattas du mig. Visst undrar, funderar, spekulerar och drömmer jag ibland om hur livet skulle varit ifall...
Men jag kommer aldrig få veta det. Och det känns ju förstås lite tungt. Man får förlika sig med livet och leva med det. Jag är ändå nöjd med vem jag blivit och att jag klarade av att leva vidare. Visst var jag stark? visst är jag stark? Visst skulle du varit stolt nu...mamma?
Du kommer alltid finnas i mig. Det är ju bara att se mig i spegeln så finns du ju där...
Du får en bild från Grekland. Din favoritplats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar