Nånting som känns...

Tog en promenad. En rask och ganska lång. 5 km närmare bestämt. Under den tiden hinner tankarna snurra runt en hel del. Lyssnade även (som vanligt) på musik. Musik som berör. Och det är det enda lilla som behövs för att Maria ska gräva ner sig och försjunka djupt in i grubbleriernas oändliga värld. Där går jag. I rask takt, såklart, och lyssnar på texterna, musiken, känner dofterna av sensommar och tittar upp mot himlen och känner mig fruktansvärt liten. Känner mig stundom förnöjd och stundom aningen melankolisk. Upp och ner, precis som en berg-och dalbana. Såg två döda små näbbmöss, en lite större och en liten liten liten. Bebis och dennes mamma, tänkte jag. Blev tårögd, men traskade på, framåt, såklart. Med gråten i halsen, svetten i pannan och den otroligt känslomässiga musiken i öronen. Ännu mer tankar, och ännu mer melankolisk. Gatan vi bodde på i Örebro dök upp i huvuden, huset, parkeringsplatsen, Rododendronbusken utanför köksfönstret. Att försöka ta sig in genom dörren är lönlöst. Att se insidan är svårt. Anstränger jag mig tillräckligt hårt kan jag sträcka mig till att se hallen. Sen kommer det en obehaglig, tung och jättestor sten och lägger sig över bröstet på mig. Men tro mig, jag vill in dit. Jag vill se. Jag vill känna. Jag vill känna dofterna, som antagligen inte finns kvar då nya familjer bott inom de väggarna. Men jag vill. Vill känna! Vi åkte förbi huset sist vi var i Örebro. Jag ville ringa hos de som bodde där nu och be om att få komma in och minnas. Men visst...det skulle inte spelat någon roll, det är bara väggarna kvar. Innehållet finns inte kvar. Jag kan stå hur länge som helst i köket, vardagsrummet, badrummet, på övervåningen utan att få tillbaka något. Men jag kanske skulle minnas? Jag kanske skulle känna nåt. Jag kanske skulle kunna bryta ihop och sen vara färdig? Resa mig och gå ut genom dörren och vara färdig med Lundbygatan. För det är jag inte. Vi flyttade och lämnade det som varit som ett otäckt, sorgligt avslut på ett dåvarande liv och vi startade ett nytt. Vi fyllde nya rum med nya möbler, känslor och liv. Snabbt, men det var så vi ville. Få det ur världen, få må bra.
Men Lundbygatan kommer alltid vara ett stort frågetecken i min själ. Ett outforskat skal av känslor som aldrig kommer komma fram. Det ligger för djupt rotat där inne någonstans.