Dra på smilbanden, se glad ut, flina...
Kan man inte vara glad utan att le? Jag tänker på Wednesday i familjen Addams. När hon är på kollo och ska le så skrämmer hon livet ur alla flickor där bara för att hon inte riktigt kan. Nåt stelare, mer fejkat leende får man leta efter. Men vem har sagt att hon inte är glad för det? Glad på sitt sätt.
Det krävs fler muskler åt att se sur ut än att le, har jag hört. Men det spelar ingen roll. För att le, det ÄR en konst. Jag har inte lärt mig konsten och det är jag medveten om. Igår log jag, tyckte jag. Men då såg jag skeptiskt ut, fick jag höra. Sen när man tänker på att man ska le så blir det ännu mer stelt och tillgjort. Men det betyder väl inte att jag inte är nöjd?
Att skratta, gapflabba så man ligger dubbelvikt och nästa kissar i trosan är inte heller ett fenomen som händer särskilt ofta. Men det hände inte för Wednesday heller, och säkerligen inte heller Lilla My. Jag är glad, men sen tror jag att vissa människor har svårare än andra att nå fram till vissa känslor. En del kan inte gråta, men skrattar och ler sig igenom livet, andra har lättare till gråt och ilska, men lite svårare till det där äkta leendet och klingande skrattet.
Att inse att vi är olika, är viktigt för att kunna inse att ett leende inte är hela världen. Men visst är det fint, det tycker jag också. Men man kan väl le inombords också?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar