Kärlek är när den andre ligger i sängen och sover och jag själv sitter vaken och har ont i hjärtat för att jag längtar så efter honom. Längtar tills han vaknar. Tills jag kan gå in i sovrummet, smeka hans kind och se hans dimmiga nyvakna blick. Höra hans mumlande ord som inte riktigt går att urskilja. Se hur han stapplar upp ur sängen, ta på sig morgonrocken. Sätta på teven i köket, tina en smörgås och le sådär mysigt mot mig som han, bara han, kan.
Ibland får jag sån längtan att jag bara vill gå in på en gång och väcka honom för att få berätta hur mycket jag saknat honom och hur mycket jag älskar honom. Men att väcka honom en hel timme innan han borde vakna är inte snällt. Så jag får lugnt och fint vänta. Skriva ett blogginlägg för att lugna mig.
Den här hösten, och hela livet framför oss, ska jag ge honom allt jag inte gjorde förra hösten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar