Känslor. Det närmar sig en storslagen dag och då kommer alla känslorna till mig igen och gör sig påminda om att det är någonting som inte riktigt är som det skulle kunna varit. Jag har det väldigt bra, det har ingenting med det att göra. Men känslan av att det skulle kunna varit annorlunda gör att jag undrar hur det skulle kunnat varit. Jag tror ju att hon hade varit stolt. Jag tror att hon hade kramat om mig och stöttat mig. Men jag kommer inte ihåg hur det kändes ens med kramen...
Det är så overkligt på något sätt. Jag vet hur saker och ting står till, men jag har så svårt att verkligen förstå det. Ta det till mig.
10 år sedan. Det är lång tid. Det smärtar att inte minnas, att inte kunna känna doften eller höra rösten. Hur var det nu igen?
Jag tror inte på något liv efter döden. Och ibland är jag arg för att jag har den synen och inte kan tro, för det vore så himla praktiskt ifall du kunde sitta där uppe och titta på din dotter som gifter sig...
1 kommentar:
kärleken består och minns man inte detaljer så minns den. Jag kan tro för oss båda.
Skicka en kommentar