Alltid lika sorgligt, ledsamt och hjärtslitande när pappa åker. Jag förvandlas för en kort stund till lilla hjälplösa Maria, sisådär 5 år och gråter. Varför ska man bo så långt ifrån dem man älskar.... när det är dem man helst av allt vill vara nära?
Vi ses snart igen. Jag räknar redan ner dagarna tills jag får krama honom igen och känna pappaheten värma och giva trygghet i min allt för oroliga kropp.
Han bara måste finnas länge,länge, länge, länge, länge... !
Idag ska jag cykla till jobbet. Årets första cykeltur. Behöver inte åka förens vid kvart i åtta.
Det är en kort vecka denna veckan också. Skönt. Sen drar vi till kusten på torsdag. Erik och jag.
Fyra dagar utan träning blir det. Inte kul.
Men ikväll ska jag på powerstep i alla fall. Ska bli skönt att svettas bort ångest och oro.
Jag är helt enkelt bara en orolig person. Varför ta bort träningen om det är det som är lösningen som får mig att må bra och känna harmoni? Det finns ju ingen anledning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar