Nu är det snart två år sedan hon kom. Två år sedan hon låg och buffade inuti min mage. Det är, som jag skrivit förut, en obeskrivlig kärlek. Ja, det vet väl vissa av er. Inget ont vill man ska hända denna lilla underbara varelse. I morse upptäckte jag att vällingen var slut och detta kommer jag hata mig själv för hela dagen. Hur kunde jag missa? Hur kunde jag INTE se att det var yttepytte i burken igår? Hur i helvete kan jag vara en sån dålig mamma att jag glömmer min lilla tjejs mysigaste stund på dagen? Men jag vet väl det, att misstag görs. Men ändå.
Hur som helst, dit jag också ville komma var...
Snart kommer en till. Ett litet gossebarn. Som också är vår. Som är gjord på precis samma vis och av oss. Som är en del av mig och en del av E. Men ändå känns han som en främling. En liten inkräktare. Kommer jag kunna ge honom samma kärlek som med Ella? Alla säger att kärleken inte delas upp i mindre och mindre bitar, utan att den dubblas. Och då tänker jag... att jag kommer gå under av hjärtvärk. Men att älska, det är nåt jag kan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar