"Nu skulle jag inte säga nej

till en fribiljett mot himlen

Är du ute där nånstans

Inatt så drömde jag om dig

Och det väckte gamla minnen
...
Jag hoppas det ser ut som att jag vet
Fast jag har faktiskt ingen aning
Och du viker mina knän
Jag svarar på ett språk jag inte kan
Och kommer undan med en varning
Och du är alltid suverän"

Sådana fina dagar som idag så tänker jag ofta på dig. Dofterna blir så starka och på nåt sätt fyller det mig med minnen och en oändlig längtan. Och som vanligt, en undran om hur, hur, hur det var. Jag försöker känna efter och minnas, jag försöker tänka, tänka, tänka. Jag anstränger mig verkligen för att försöka komma ihåg. Hur kan det vara så svårt att känna dig, att känna hur det var att ha dig här? Jag vill veta. Jag vill veta hur det känns att ha dig!!! Jag är så frustrerad över att veta att jag aldrig kommer få veta och känna. Det är så vackert här nu. Gräsmattorna är gröna med gula prickar överallt, det luktar blommor och solen värmer. Är inte livet orättvist? Jo, livet är orättvist.
Jag skyller inte på dig. Skulle aldrig skylla på dig och skulle aldrig nånsin vilja att du kände skuld. Men tro mig...trots att jag är 26 år nu, vuxen och någorlunda mogen, så vill jag känna dig, vara nära dig och prata med dig.

Ja, en fribiljett vore fint. Men kan inte du ta den och komma hit istället?