kom änglar kom älvor...

Tände ljus i lördags. Ett perfekt ställe hittade jag. Ingen minneslund, utan mitt vid havet på berget på en sten. På en minneslund så kan det vara svårt att urskilja vilket ljus som är ditt, men den här gången fanns det bara ett ljus, och det var bara för dig. Det syntes lång väg. Havet tyckte du om. Inte att bada i det, men doften och kluckandet av vågorna. Det minns jag allt.
Blev ännu mer vemodig denna gången än jag blivit på länge. Det berörde mig mer på nåt vis. Ett ensamt ljus vid havet som lyste för att du ska veta att jag tänker på dig. Om du nu kan veta. Jag tror ju tyvärr inte det hur mycket jag än vill tro det. Det kanske var det också som gjorde det så ännu mera ledsamt i lördags. Att jag riktigt blev medveten om min tro eller snarare "icketro". Jag tänder ljuset och tänker på dig, men det spelar liksom ingen roll för du ser inte, känner inte och vet inte om det. Även om ljuset stod i det mörkaste mörker och lyste upp så såg du det inte ändå. Tror jag inte i alla fall. Och nu skriver jag till dig också...precis som du skulle kunna läsa det.
Det som värker mest är fortfarande det att jag inte minns hur du kändes. Saknaden har liksom blivit något annat som är svårt att ta på. Jag vet inte vad jag saknar längre. Men nåt stort är det, och det är nåt som känns. Det är nåt som fanns här men som inte funnits här på 11 år nu.
11 år.
Förlåt att jag har glömt. Vad det nu är jag har glömt.
Men jag lovar att jag gör allt för att minnas, för att fortsätta minnas. Kanske är det kroppens sätt att laga det som gått sönder. Jag ska inte minnas allt för då skulle jag aldrig kunnat gått vidare. Men ibland vill jag gå tillbaka ända dit. Till och med gå tillbaka till sjukhusperioden, se dig, känna dig, känna din lukt...Känna din moderlighet. DIN moderlighet, liksom.
Det är ju dels den jag har glömt.

Men som sagt...nu skriver jag till dig återigen även fast jag tror mig veta att du inte läser, känner eller nånting just nu. Eller aldrig.

Jag tände ett ljus vid havet, antagligen för min egen skull, men inom mig med en gnutta hopp om att du nånstans ,nån gång, på nåt sätt får reda på det och känner mig inom dig. Vare sig du är en blomma, eller luften jag andas in...eller nånting annat som jag inte riktigt tror på...