Nervös och lite kallsvettig satt jag i väntrummet med E brevid mig och väntade på vår tur. E var också nervös, fast inte på samma sätt som jag, utan mer pirrig. Jag höll på att gå upp i atomer. Tänk om pluppen inte växt sedan sist?! Sånna frågor malde runt i skallen på mig.
Till slut blev vi inropade till en mkt trevlig barnmorska. Jag slängde mig upp på britsen och blottade magen och kände hur hjärtat bultade ända ner i tårna. Hon klämde på den kalla gelén och började leta. tack och lov behövde hon inte leta så länge, för den lille/lilla hade växt och hjärtat bultade på så fint. Jag drog en suck av lättnad och kände tårarna rinna nerför kinderna. Små hysteriskt-nervösa fnissningar som ledde till ryckningar i magen så stackars barnmorskan tappade bort sig då och då. Men hon sa inget. Antar att det är vanligt.
Lillskiten hade allt den behövde och allt såg jättebra ut. Men den är ingen linslus och gömde sig bakom händerna när vi försökte få till ett smile till en bra bild. Den ville inte heller vara helvild och visa alla vinklar, vi antog att det var en morgontrött en, precis som farsan. Eller en blyg en, precis som morsan. En blandning av oss båda är det iaf. Och underbar är den redan. E tyckte inte att han såg någon snopp. Jag visste inte egentligen vad jag skulle kolla efter, så har ingen aning vad det är för filur därinne. Men en underbar liten unge, det är det iaf! Skulle kunna skriva i evigheter här, men hinner inte. Ska hämta E och skjutsa honom till frissan. Jag ska också försöka beställa en tid där nu så att jag blir lite fräsh i huvudet. Utväxten är då inte vacker nu. Men det måste va nån toning som inte är skadlig för bebis. annars kan det kvitta.
Om jag har såhär mycket känslor för dig redan nu då du bara är 18 cm, så kommer du aldrig behöva oroa dig för att aldrig nånsin vara älskad när du kommer ut och är dryga 50 cm!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar