Det där med 6timmarssömnen är ett minne blott och här har vi nu börjat med att vakna sisådär varannan timme med magknip och mammalängtan. :) Tycker så synd om henne när hon blir helt stel i kroppen av knipen. Men hon somnar gott hos mig när hon får lite mat. Ibland ligger hon ner i sängen brevid mig och snuttar och då somnar vi gott båda två. Vi, jag och Ella, gick ut på en morgonpromenad här nu på morgonen. Skönt och friskt. Hon somnade gott men vaknade då vi kom in och jag råkade dänga parasollet i golvet... Men det gick att söva om! :) Har inte skrivit in förlossningshistorien än, så här kommer den. (och ja, fråga mig inte varför blogger inte gör små styckbrytningar, utan allt går i en hel text. SÅ irriterande. Men håll till godo ändå! Min förlossning Började söndagen den 27e Maj, dvs bfdagen, med att stiga upp runt halv åtta och äta frukost. Sen begav jag mig ut, full av energi, i trädgården och började plocka upp maskrosor. Lät Erik sova till elva då jag visste att han var trött. Han vaknade och vi bestämde oss för att åka till Ikea för att handla och käka lunch. När vi kom hem så satte vi igång med trädgårdsfix igen. Erik klippte gräs och jag fyllde igen hål efter maskrosupplockning samt låg på alla fyra och rensade ogräs i buskarna.( Helt ovetandes om att jag borde tagit det lite lugnt) Trots jättemycket energi så kände jag att jag inte riktigt kunde fullfölja något jag påbörjat, utan vandrade från det ena till det andra och kände mig rätt rastlös i kroppen. Runt tretiden sa jag till E att jag började känna nåt i magen, typ en ilande känsla nere i tjejmagen, samt att jag var trött i ryggslutet. Men troligtvis för att vi varit igång hela dagen. Jag la mig och vilade i en och en halv timme och vaknade med samma känsla om än liiiiiite starkare. Lagade middag och Erik började klocka så smått för att se om det kom med någorlunda jämna intervall. Och jodå, var fjärde till femte minut kände jag ju ”nåt” som höll i sig dryga minuten. Spännande. Vi såg på mästarnas mästare och runt 22snåret kände jag ändå att jag ville ringa in till förlossningen och höra vad de trodde att det kunde vara. Hon sa att det lät som att nåt kanske var på gång och sa att jag skulle ta det lite lugnt, äta nåt och givetvis komma in ifall jag ville veta om det hänt nåt. Vi ville åka in så vi gjorde oss iordning och runt 23 nångång var vi där och bm satte ctg och kollade hur öppen jag var. (2 cm) så det var ju på gång, sa hon! Hon gjorde nog även en hinnsvepning och sa att ”nu var jag lite elak mot dig men vi vill ju att det kommer igång”  Japp! Det gjorde förövrigt rätt ont det hon gjorde. Vad-det-nu-var. Men det hon gjorde satte fart på det iaf. Jag fick två citodon och vi åkte hem och jag satte mig i duschen, E lade sig i soffan för att vila lite. Nu hade det börjat kännas med ont än förut, men verkligen uthärdligt. Tog en drickyoghurt och sa till E att vi kunde gå upp och lägga oss så jag kunde försöka sova lite iaf. När jag precis lagt mig och börjat försvinna så känner jag en mycket starkare smärta än förut samt ett ”poff” inne i magen. Jag låg stilla och sa till E att jag nog trodde att vattnet gick. Han for upp och hämtade en handduk som jag lindade in mig med och jodå, när jag ställde mig upp så kom det vatten. Jag satte mig i badkaret och ringde bm igen  Hon sa att vi skulle ta det lugnt och komma in när vi helst ville. Och vi ville det på en gång  Åkte in, med ganska starka värkar och fick förlossningsrum nr 3! Fick en spruta med morfin och bytte om. Vi var inne på förlossningen runt 02.00. Kände inte att morfinet hjälpte och bad om nåt mer. Hon gav mig lustgasen som jag använde friskt. Sen är det mest ett töcken. Men E och jag kämpade oss igenom värk efter värk och runt femsnåret kom bm in och sa att hon skulle känna efter hur öppen jag var nu för att ge mig en liten morot. Och då var jag nästan helt öppen, bara en liten liten kant kvar och hon såg helt chockad ut. Berömde mig och lämnade mig och Erik för att jobba vidare. Nu gjorde det ONT! Men somnade mellan värkarna ändå. Runt halv sju , sju kom bm in med den nya klanen av barnmorskor som skulle ta över förmiddagen. Hon sa hejdå och sa att hon skulle kolla direkt då hon börjat jobba igen vad det var för liten bebis som kommit ut.  De nya barnmorskorna var superbra också och en ”student” som satt hos mig hela tiden, vilket kändes jättebra. De kände efter vid nio om jag var helt öppen och det var jag. Så de sa att jag kanske skulle prova på att krysta lite när värkarna kom. Testade alla möjliga ställningar, stod på knä i sängen, satt på pall (förjävligt!) Det gjorde förbannat ont nu. Svettades som en liten gris och E baddade min panna. När vi kämpat på i nån timme utan att det hänt nåt så kom läkaren in och tog ett blodprov på Ella för att se hur stressad hon var. Det var lugnt så vi fortsatte ett tag till. Men tillslut tog han ett till som visade att stressnivån gått upp på henne och hon var tvungen att komma ut nu. Sugklocka! Det jag helst velat undvika också. Men just då kändes det helt naturligt. Hon var ju tvungen att komma ut och jag klarade inte det själv. En barnmorska hängde på min mage, två stycken tryckte upp mina ben mot magen, doktorn stod och drog i sugklockan och en sköterska lyssnade på Ellas hjärtljud. Barnläkaren stod bredvid ifall de hade behövt springa iväg med henne när hon kommit ut. Detta var det jobbigaste under hela alltihopa. Ingen lustgas och när smärtan väl kom så ville jag bara springa därifrån. Jag kände mig fasthållen ,vilket jag också var, men enligt barnmorskan så var jag superlugn då. Vet inte hur länge vi höll på med sugklockan men det lär gått fort ändå, för 11.05 kom en grå, liten bebis ut i ett stycke. Hon hade legat med ansiktet uppåt och hela omkretsen av huvudet kom ut samtidigt. Därför gick det inte att krysta ut henne själv. En liten Ella lades upp på mitt bröst och jag och E kunde inte slita blicken ifrån henne. <3 Och nu ligger hon här brevid! <3 världens finaste prinsessa.