Magen har intagit en riktigt bollform. Den är hård och stor. Igår trodde jag att jag skulle spricka. Men, nej, den höll sig. :) Var på förlossningsinfo i tisdags på sjukhuset. Det borde gjort mig lugnare, men ärligt så blev jag mer uppstressad och lite rädd. Jag vill inte vara rädd för att föda. Jag vill vara lugn och ta det som det kommer. Det vet jag ju att jag måste göra i vilket fall som helst då detta veckligen inte går att ha kontroll på.Eller jo, till viss del, men långt ifrån allt kan jag kontrollera. Det är en prövning för mig. Ta dagen, eller säkerligen natten, som den kommer. Ont gör det, det vet jag väl. Men när börjar det göra ont? Vart på ontskalan ligger första värkarna och hur tålig är jag för dem? Går vattnet först? eller börjar det med molande värk direkt? Om vattnet går först, vart någonstans kommer jag befinna mig just i den stunden? Och exakt HUR nervös kommer jag bli? Hur kommer det kännas? kommer det forsa ur mig som Niagarafallen, eller kommer det sippra lite lätt? Hua!
Samtidigt som oron finns där så finns även nån konstig spännd, intresserad och förväntansfull känsla, och det är väl en himla tur! :) Jag vill ju ha ut den där lillpluppen. Och helst genom att föda vanligt.
Jag kan ta smärtan, såklart. Som jag skrivit tidigare så tar jag allt, bara bebis föds frisk och kry. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar