Har det med åldern att göra? Eller har det med att jag fått gåvan att få ha världens finaste unge vid min sida? Hur kommer det sig att jag så plötsligt blev så medveten om hur skört livet är? Varje kväll när jag ligger bredvid lillan tätt tätt intill, sniffandes i hennes nacke fylls jag av rädsla, ångest och solklar medvetenhet om att livet när som helst, vilken timme, minut eller sekund som helst kan ta slut. Jag får sån dödsångest att mina ögon blir tårfyllda och det blir tungt att andas. Jag vill inte dö ifrån den underbaraste lilla varelse jag någonsin beskådat. Nu när livet är så himla perfekt så ska väl ingen, någonsin gå och dö? Eller bli sjuk för den delen. Och om det skulle hända henne något så vet jag inte vart jag skulle ta vägen. Vem skulle jag bli och vad är egentligen meningen med livet då?
Dagarna passerar så snabbt och ju fler dagar som går, desto närmre kommer jag väl slutet? Ju fler dagar jag lever som frisk, desto mer närmar jag väl mig tiden då jag kommer att bli sjuk?
Jag grubblar och grubblar samtidigt som jag försöker slå bort alla tankar och enat ägna mig åt just precis "nu". Att sniffa henne i nacken och få hennes ljusa lockiga hår kittlandes under näsan, höra hennes andetag som blir tyngre och tyngre, känna hennes närhet och fyllas av glädjen över att vi, just nu, ligger här, sida vid sida och finns till.
När man är död känner man ingenting. "Det är precis som innan du föddes. Hur kändes det?" brukar min pappa säga. Ja...ingenting. INGENTING. Man är ingenting, känner ingenting. Vad är egentligen vitsen i så fall? Allt vi åstadkommer som vi sedan, när vi dött, inte kommer få minnas, ta del av eller se. Just för att vi då är ingenting.
Vilka jävla tankar. Jag vill inte tänka dem! Varför tänker jag dem? Varför plågar jag mig varenda kväll när jag istället skulle kunna njuta av här och nu.
Dumma Maria.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar