Vi är hemma!

Det är lite rörigt ännu, men den röran kan jag ta. Vi plockar lite var dag och jag trivs mycket fint här i huset. Känns finfint.

Längtar så jag kan spicka efter dig nu, lille pluppen därinne. Vecka 26+2 idag. Du sparkar och rör dig varje dag så jag känner det och det är den mest fantastiska känsla jag varit med om. Varje gång du rör dig och jag känner dig stannar allt annat upp. Kommer på mig själv att jag står och håller om magen och liksom vill svara dig. Visa att jag är här. Att jag alltid kommer vara här kommer jag aldrig säga. För då skulle jag ljuga, eller åtminstone förskingra sanningen. Jag vill inget annat än att alltid finnas där för dig. Alltid. Vill.
Men sånna saker ska jag egentligen inte tänka på nu. Blir så sorgsen då. Du ska iaf veta att jag gör allt som står i min makt för att kunna finnas vid din sida så länge jag bara kan. Pappa också.
Åh, varför börjar jag fundera?!!!!?

Du är go. Du ligger lite under "normalstrecket" på kurvan hos bm, men tydligen var det ingenting onormalt med det. :) Men du vet väl vid det här laget hur mamma är... Det maler runt i skallen på mig liksom. Se nu till att växa ordentligt.

Idag ska jag ta bilen till jobbet för jag vill då inte utsätta varken dig eller mig för en vurpa! Nog för att det finns stötdämpare på din mammas arsle så det räcker till både mig och flera, men nej. Utsätter inte den underbaraste varelsen i världen för en smäll.. dig, alltså.<3