Men var sjutton tog stämningen vägen? Den där spännande pirriga känslan man hade i kroppen från och med 1a advent...försvinner den när man blivit vuxen? Kanske får man tillbaka den när man själv får barn. Känslan, liksom.
Igår satte jag mig inne i biblioteket på stan för att vänta på Erik. Kollade runt på alla människor som rörde sig där inne, men min blick fastnade mest på en gammal tandlös farbror. Han såg ut att vara direkt tagen ur Karl-Bertil Jonssons jul. Han vandrade långsamt, stapplande fram genom gången och satte sig i stolen bredvid mig. Han började sätta på sig sina halkskydd på skorna. Sen började vi prata med varandra. Han pratade och pratade. Tyvärr kom han dit lite för sent för jag var tvungen att gå. Men faktum är att jag gärna suttit kvar och pratat med honom en bra stund. Vi hälsade varandra God Jul och skiljdes sedan åt. Jag hade en härlig men samtidigt sorglig känsla i magen när jag gick ut från biblioteket. Härlig för att få träffa och prata en stund med en farbror som säkert behövde någon att prata med. Sorglig, för att jag visste att det var enda gången jag fick chansen att prata med honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar