Jag blir vemodig då jag vet att hösten är på väg redan. Det blir bara mörkare om kvällarna och löven på träden har börjat falla och ändra färg. Det regnar och är solsken om vartannat, men för det mesta är det bara grått. Jag är nästan helt ensam ute på mornarna vid halv sex då jag cyklar till jobbet. Även om jag vet att jag för bar några minuter sedan sov brevid mannen i mitt liv, och även fast jag vet att om bara några minuter träffar jag en jobbarkompis, så känns vägen till jobbet som en evighet och jag känner mig väldigt ensam och övergiven. Är det vädrets fel verkligen? Eller är jag i behov av all din uppmärksamhet dag ut och dag in...jag hoppas inte det.
Vissa stunder känner jag mig fri och väldigt lycklig, som igår t.ex. då jag träffade Marie och fikade hemma hos henne och pratade av mig. Jag älskar att prata av mig. Varför kan inte killar tycka om att sitta och prata om vad dom känner. jag älskar att berätta hur jag känner. Får jag inte göra det så sprängs jag. Det är då det är bra att ha riktigt bra vänner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar